Sär säg
Det protesteras ofta mot särskrivningar nu för tiden. Men jag vill protestera mot ihopsägningar.
Det värsta exemplet är när man pratar i telefon och ska säga hejdå. En del säger "pusshej", i ett ord. Eller ännu värre "jagälskardigpusshej".
Visst är det väl bra att ofta berätta att man älskar varandra. Men inte så där slentrianmässigt så att den som hör det inte ens kan ta det till sig.
Viktiga saker vill jag höra med emfas och betoning. Bara för att man är ihop behöver inte orden sitta ihop.
Puss. Hej!
Personlig kock
Det finns vissa fördelar att vara sambo med honom.
Som när han grillar den (enda) egenhändigt fångade öringen, kokar några potatisar till, gör tzatsiki och stoppar allt i matlåda. Tar med den från Åre till Stockholm och påminner mig om att ta med den till jobbet.
Nu är jag både mätt och nöjd och har imponerade kollegor.
Att hitta roten till problemet
Något av det svåraste är föreställningarna.
Först tänkte jag att det var de allmänna föreställningarna som störde mig. Eller det som jag ser som allmänna föreställningar om hur man ska vara som ett par. Varje gång jag pratade om oss, "Vi var i Skåne över midsommar" så tänkte jag, "Åhnej, nu har jag blivit en sån parmänniska som bara pratar i vi-form". Att jag liksom hade försvunnit i allt vi. Också tänkte jag att nu är det bara villa-volvo-vovve-barn-renovering kvar. Jag måste bli en sån där huslig kvinna och vilja ha barn snart.
Sen tyckte jag att det var han som hade föreställningar om hur jag skulle vara. Att jag måste älska att delta i hans friluftsliv, att jag måste vilja ha sex alltid, att jag aldrig ska klippa mig kort. Jag kände press på mig att vara perfekt och bäst, den söta, snälla, fina, underbara flickvännen varje dag. Inte gnälla, klaga, noja.
Men nojade gjorde jag. Både i mina tankar och till honom. I mitt huvud var det högst relevant, när jag öppnade munnen lät det inte lika bra och hans oförstående miner och förvånade, förnärmade ord gjorde mig frustrerad.
Så insåg jag, att de flesta av föreställningarna är mina egna. De människor som jag bryr mig om, bryr sig inte om vilken typ av relation jag har, så länge jag är lycklig. Och han blev ju faktisk kär i mig precis som jag var, och tvivlade aldrig på mig.
Så nu ska jag bara bekämpa mina egna föreställningar och försöka inse att jag är fantastisk och perfekt, precis så fantastiskt operfekt som jag är.
Orättvist
Det är orättvist.
Orättvist att det är en självklarhet för mig att ha ett SL-månadskort, när du måste planka.
Orättvist att jag har ett välbetalt och statusfyllt jobb, när du måste snatta mat.
Orättvist att jag precis flyttat in i min pojkväns fint renoverade, centrala bostadsrättstvåa, när du ibland har tvingats sova ute.
Orättvist att jag hade lätt för mig i skolan, när du kämpade med varje stavning och uträkning.
Orättvist att jag hade lätt för att skaffa bra vänner, när du hade svårt att träffa vänner som inte drog ner dig i skiten.
Orättvist att jag alltid har haft ett bättre skyddsnät, när du har haft ett med stora hål.
Orättvist att jag kan unna mig lyxiga, långväga resor, när du inte ens har råd att åka till vår hemstad.
Orättvist att jag får massa pengar av våra föräldrar vid vid varje jul och födelsedag, när du inte får någonting.
Orättvist att jag är så lycklig, när du måste dämpa dina sorger med droger.
Jag skäms.
Jag skäms så mycket för det orättvisa att jag blev både stum och fick kramp när jag såg dig igår. Jag hörde och såg dig men fastnade vid övergångsstället med min välfyllda Konsumkasse som jag skulle bära hem till min fina bostad som jag delar med min underbara pojkvän.
Jag skämdes när jag såg dina skabbiga dreads, din bleka hy och dina insjunkna kinder. Ditt namn fastnade i min hals, kom aldrig ut genom mina läppar. Jag kunde inte visa min lycka för dig när du håller oss alla på avstånd.
Jag kunde inte störa din självvalda ensamhet, förstöra din stolthet.
Jag skäms för min tur, styrka och lycka.
Du skäms för din otur, svaghet och olycka.
Orättvist.
Tid som flytt, tid för flytt
På onsdag är det dags. Jag tar mitt pick och pack och flyttar från frun på Liljeholmen till finaste på Mariatorget. Flytten var egentligen planerad till förra helgen men då var han tvungen att åka utomlands med jobbet och sen blev han sjuk. Vi har redan förberett, han har rensat i garderoben och gjort plats i lådor. Jag har köpt ett skoskåp och packat.
Det har hela tiden känts bra och vi har med små steg närmat oss samboskapet. Men såklart har mina nojor dykt upp ibland. Att besöka IKEA och storhandla mat på en lördagkväll ligger inte i min natur och jag måste alltid djupandas efter sådana upplevelser.
Men nu, när jag har väntat på den stora dagen i en och en halv vecka extra, är jag övertygad. Jag vill bo med honom. Jag längtar efter det. Jag vill dela mitt liv med honom.
När rädslan vinner över förnuftet
(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)
Jag gillar att ha kontroll. När jag inte känner att jag har kontroll blir jag rädd. Då försöker jag återta kontrollen. Men kärlek och kontroll går inte ihop. Att blanda de två är som att blanda olja med vatten. Det blir inte bra. Det går inte. Om min kärlek är vatten så kan jag säga att det ligger lite olja ovanpå vattnet just nu. Oljan är svartsjukan.
Det är jättekonstigt och en sida av mig som jag inte kände till. Jag har nästan aldrig varit svartsjuk tidigare. I korta stunder kanske men aldrig så här. Jag drömmer att han har sex med andra eller att han lämnar mig för någon annan. Och jag skäms för det, men ännu mer för de små dramatiska tjafsen som jag har skapat. Inte okej.
Försöker jag förstöra bara för att jag är rädd för att det ska gå sönder? Testar jag honom för att jag tycker det är läskigt att lita på? Är detta tillfällen när jag inte ska lita på min magkänsla? Är det ihopflyttningen som gör mig rädd eftersom min självständighet hotas? Är det gamla spöken från vår första tid som jag inte riktigt bearbetat?
Jag vet inte. Men jag vet att det inte finns någon logik i kärlek. Han älskar ju mig. Han vill bo med mig. Han vill dela liv med mig. Det är bra mellan oss, egentligen kan jag inte se något skäl till att han skulle behöva någon annan än mig. Trots det vill jag ibland hellre fly än illa fäkta.
Samtidigt talar all statistik om att en stor del är otrogna, förr eller senare. Och jag har sagt att jag vill inte veta om det händer och inte betyder något. Ändå vill jag ha kontroll, testa och hålla på. Det funkar inte, det bara förstör. Men rädsla för att bli övergiven är en stark känsla, tydligen ibland starkare än mitt förnuftiga jag.
Jag hoppas att jag hittar verktyg för att separera den där oljan från vattnet.
Utanför boxen
(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)
Jag hade under mitt 30-åriga liv aldrig åkt skidor. Eller jo, en gång i Skåne och då stukade jag armen. Jag tänkte aldrig åka skidor. Det verkade kallt och jag gillar inte kyla. Och jag gillar inte att skada mig. Också är jag både höjdrädd och farträdd. Den där motviljan mot skidåkning var liksom en del av mig, en definition. "Nej, jag åker inte skidor".
Men så kom han in i mitt liv. Med lägenhet i Åre och sin stora passion för utförsåkning. Det blev svårt att värja mig, jag kunde ju hyra utrustning och prova. Så det gjorde jag. Det var fint. Och det var hemskt. Vackert vitt. Äckligt branta backar. Glädje över klarade åk. Dödsångest och gråt i en röd backe. Prestationsångest för jag vill ju vara den perfekta flickvännen. Ilska när jag jag kände att han förväntade sig mer av mig och när han inte förstod att detta var lite av en uppoffring för mig. Närhet när vi efteråt somnade på soffan, iklädda svettiga underställ.
Tre resor till snön har det blivit under säsongen och jag har lärt mig att uppskatta skidåkning. Det kan vara både trevligt och kul och nästan underbart ibland. Jag har gjort framsteg varje gång men jag har också varit rädd varje gång. Nu har jag köpt skidutrustning. Jag kommer alltså att fortsätta åka. även om jag aldrig blir någon Anja Pärsson.
Jag klev utanför min bekvämlighetsbox för jag visste hur mycket det betydde för honom. Det är ju sånt man ska göra när man är ihop. Men jag tycker den där gränsen mellan att offra sig själv och göra något för den andras skull är fin. Och jag är livrädd för att hamna på fel sida.
Singelsnäckan blir sambosnäcka
Det började redan efter några dejter. Då flyttade min tandborste in. Sen kom ansiktstvätt. Bodylotion. Hårtork.
Han skaffade en större espressokanna.
Jag fick en egen nyckel och lärde mig hur spisen fungerar.
I juli måste jag, Frun och Lillasystern lämna lägenheten på Liljeholmen. Kanske skulle jag hunnit få en liten etta genom en av mina platser i de två bostadsköer tills dess. Annars kunde jag säkert fått ett nytt andrahandskontrakt tills jag fått ett i förstahand.
Men det satte han stopp för.
För han föreslog att jag skulle flytta in, på riktigt. Jag hade tänkt på det, men ville inte fråga. Jag vill ju klara mig själv och ville inte att han skulle känna sig tvingad att ta hand om mig. Men han frågade och jag blev otroligt glad. Fast jag var tvungen att fråga om han egentligen var medveten om hur många par skor jag har.
Nu är det bestämt. Jag flyttar in i juli. Om det går bra får vi fundera på att skaffa något större, tillsammans. Jag är glad, spänd, orolig, lycklig. Allt på en och samma gång. Får påminna mig själv om att han är inte som den fd sambon, och jag är inte riktigt samma person som jag var då.
Men det är skrämmande. För jag vet att det inte alltid är lätt. Jag vet att jag har svårt för att känna mig beroende eller begränsad. Jag vill kunna skita i att äta lagad mat i tre dagar om jag känner för det. Men om jag nu ska äta, så vill jag göra det med honom. Samtidigt så är jag fortfarande ointresserad av matlagning, krukväxter och renovering.
Jag vill dela mitt liv med honom, men vet att det kräver kompromisser från båda håll. Det är inte lätt. Men vi prövar.
Tur eller val?
"Kärlek är för dom som har tur" sjunger Thåström.
Vi har tur.
Tur att vi hittade varandra där bland alla andra på nätet.
Tur att vi gillade varandra.
Tur att vi blev sams när vi bråkade.
Tur att vi började lita på varandra.
Tur att vi är lyckliga ihop.
Eller handlar det om val?
Vi har val.
Vi valde att se varandras potential.
Vi valde att fokusera på den andras positiva sidor och acceptera de mindre positiva.
Vi valde att reda ut missförstånd och be om ursäkt istället för att fly.
Vi valde att lita på varandra.
Vi valde att ge det bästa till varandra.
Tack och hej då
För ungefär ett och ett halvt år sedan startade jag den här bloggen. Då hade jag varit mer eller mindre singel i ett par år och hade precis flyttat till Stockholm för att jobba. Syftet med bloggen var att hålla mina vänner i Skåne uppdaterade om mitt stundtals förvirrade, ibland ensamma och ledsna och ibland roande och fantastiskt skojiga liv som skånsk singelsnäcka i Stockholm.
Under de cirka 18 månader som passerat har jag flyttat tre gånger, bytt jobb eller anställningsform ännu fler gånger, startat eget företag, blivit 30 år gammal och antagligen dejtat fler män än antal år som jag fyllt. Det har varit 18 månader av toppar och dalar, tvivel och tårar, lycka och skratt.
På Spraydate hittade jag min kollega, Ekorren. Efter en långsam start blev det en dejt och sedan flera. Tveksamheter, tvivel och osagda ord gjorde att riktig närhet och förtrolighet inte riktigt ville infinna sig. Men det var hela tiden något som gjorde att vi fortsatte att träffas. Försiktigt blev han och jag ett vi och känslan av lycka blev starkare.
Han tog sig över Atlanten för att tillbringa en vecka med mig i Mexiko. Och helt plötsligt, där på andra sidan av det stora havet, kändes allt så självklart. Vi pratade om saker som vi borde pratat om tidigare, älskade innerligare än någonsin och det kändes att framtiden var vår, tillsammans.
Hans extranycklar sitter i min nyckelknippa, han följer med mig till Skåne nästa gång och vi har sagt de tre orden. Jag, Lovelyn- den skånska singelsnäckan, är bara skånsk och snäcka och känner att jag inte vill fortsätta skriva här. Det har varit underbart att få kommentarer av både vänner och folk jag inte känner. Detta har varit min terapi och dagbok men jag känner inget behov av det just nu.
Tack till alla er som läst och kommenterat, ni har gjort bloggen till vad den varit. Kärlek och lycka till er.
Nästan på väg
Om ungefär tre timmar ska jag gå upp. Därför är det hög tid att jag går och lägger mig. Klockan 04.00 ska jag sitta i en taxi på väg till Arlanda. Och sen flyga Köpenhamn-Atlanta-Managua. Imorgon vid den här tiden sover jag i en hotellsäng i Nicaragua.
Jag lämnar regnrusk, jobb, fakturor för sol, indiantempel, läsa bok. Rom, reggaeton, strand, slappa och mycket mer.
Det känns så underbart skönt. Jag kanske skriver här, eller inte. Vi får se. Om vi inte hörs så får ni ha en bra jul och ett gott nytt år.
Puss!
Vi ses på playan
Här sitter jag och snorar, hostar och känner mig lätt febrig. Har en del jobb kvar att fixa, fakturor att skicka, bokningar att göra, pengar att växla, räkningar att betala och böcker att lämna på biblioteket innan jag och Frun åker till Centralamerika på söndag morgon.
Också ska jag träffa vännen från London som är på besök.
På besök kommer också Ekorren. I Mexico. Jag hade sagt något om att det var synd att vi inte fick fira nyår ihop och det tyckte visst han också. Han ringde mig och frågade om det var okej att han mötte upp oss i det mexikanska semesterparadiset. Det var mycket mer än okej.
Du känner mig och vet vad jag känner
Jag visste att det finns risker med att fläka ut sitt liv på det här sättet på nätet. Men jag tänkte inte riktigt på vilka konsekvenser det kunde få. Jag vet inte om jag kan fortsätta att skriva nu.
Han har läst min blogg. Nästan hela tiden sedan vi började träffas. Han vet ALLT.
Jag känner mig blottad och hudlös. Påkommen och dum. Och förvånad över att han har fortsatt att träffa mig, utan att säga något om allt han vet.
Vi sov ihop i natt. I morse gjorde jag om idiotin att läsa hans mess. En gång är dumt, ännu en gång är idioti. Den senaste tiden fanns där inget som direkt oroade mig. Tror jag.
Däremot väldigt flörtiga mess som skickats precis efter vi varit i Åre första gången. Bilder fram och tillbaka, "när ska vi ses". Med en tjej som han inte verkade ha träffat, från match.com kanske.
Och jag som frågade honom på väg från Åre om han träffade någon annan. Nej, sa han.
Och när vi några dagar senare hade match.com bråket sa han att han inte hade tänkt träffa någon av dem han haft kontakt med.
Därför gjorde det ont, ont, ont att läsa de messen.
Och jag kunde inte äta frukost och låtsas som ingenting. Inte när jag skulle ta tåget till Skåne om en timme och åka till Centralamerika i 6 veckor om en vecka. Då kan jag inte låtsas som att jag litar på när jag har så svårt att göra det.
Så jag erkände vad jag gjort.
Och han erkände att han visste att jag gjort det innan. Det visste han eftersom han läst det här. Det och allt annat. All min osäkerhet, de andra männen. Det som gjort honom osäker på mig. Men också hur jag lagt ner alla andra och hur jag valt honom och vad jag känner för honom nu.
Och jag vet att han säkert läser det här. Det vet jag att du gör. Finaste.
Lovelyn lämnar cyberspace
Definitiv definition. Singelsnäckan är bara snäcka nu. Jag har tagit bort min profil på dejtingsidan. Men så här såg beskrivningen ut.
Optimist när det gäller tid, pengar och de flesta personer.
Skeptiker som ändå inte har tappat hoppet.
Charmig förutom innan morgonkaffet.
Liten men naggande god.
Från kontinenten, dvs Skåne.
Jag gillar:
Svettiga aerobicpass och lugna yogaklasser.
Starka drinkar och dans till reggaeton.
En bra bok och en kopp te.
Att läsa morgontidning och lyssna på P1.
Att ligga kvar i sängen om jag har sällskap.
Jag gillar inte:
Att äta andra djur än fisk och skaldjur.
Kommersiella radiokanaler.
Att laga mat eller diska.
Att gå och lägga mig.
Sex utan förspel.
Jag har:
För många par skor.
Nästan en kandidatexamen i folkhälsovetenskap.
En katt som bor i fosterfamilj.
Jobbat som instruktör.
En underbar guddotter.
Jag vill ha:
En man såklart! Gärna en riktig snygging med stor bostadsrätt, bil, bra jobb, ett lantställe eller båt, som har humor och är djurvän, är generös och charmig, är vältränad och bra i sängen, är självständig men gör allt för mig...
Men eftersom jag är realist så räcker det med att du skickar ett trevligt meddelande till att börja med!
Han förföljer mig!
Först dök han upp i min laptop.
Sedan på Lemon bar på Kungsholmen där jag var någon timme i lördags natt.
Ja, bilden är lite suddig (precis som jag var) men den mustaschen känner man igen.
Det var en lustig kväll. Den påbörjades med en sing-song writer/country konsert på Söder. Därefter till Lemon där det spelades tja, ni kan kanske gissa med tanke på bilden. jag tror till och med att Gyllene tider fick komma till tals.
Min kompis bror och hans kompis hällde i mig gin och tonic. Sen hällde brorsan ut ett glas vitt över bardisken och mig. En kille trodde att jag var från Småland. En annan trodde att jag var lesbisk. En tredje tyckte att jag skulle testa strippstången (ja, de hade en sådan). När Ekorren ringde för tredje gången hörde jag det äntligen, lyssnade av hans två oroliga meddelanden, sa nej tack till att dra vidare till Patricia och satte mig i en taxi hem till kärleken.
Och nej, jag menar inte Günter!
