lovelyn

Jag har träffat på en och annan på senaste tiden. Slappkuken. Den som liksom aldrig blir riktigt hård, styv eller ståndaktig. Möjligtvis lite halvhård, i värsta fall bara helt lealös. 

Jag och frun träffades igår efter jobbet och hatade män. Eller kanske inte riktigt hatade. Men vi pratade om att klara oss utan män. I alla fall att inte hänga upp resor, familj och livet på dom. Planerna klarnade med hjälp av en flaska rött. 

 

Recensenten: Intressant underlag för diskussion, och många frågor. För jag är inte med på riktigt allt. 

Och kanske, för att vi båda ska lära oss inför framtida möten, så vore det klokt?

Men säger du tack och adjö, lämna mig i fred - vilket jag uppfattar det som - då gör jag det.

 

 

Lovelyn: Vi kan diskutera om du känner att du vill det. Jag var bara tvungen att skriva ner vad jag kände och varför eftersom jag hade haft svårt att sammanfatta det verbalt. 

 

 

Lovelyn: Inga problem, ska göra mitt bästa med att förklara och svara på frågor. Hör av dig när det passar. 

 

 

Recensenten: Fint. Nu ska vi ut i solen, mannen och jag, sen blir det en helkväll på väggen.

Var rädd om dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jodå, Recensenten svarade nästan direkt på mitt mejl. 

Mejl till Recensenten.

Det som gör ont är att han inte ens vill försöka.
Det som gör ont är att han inte tycker tillräckligt mycket om mig.
Det som gör ont är att han inte bryr sig om han förlorar mig.

Det spelar ingen roll att han säger att han inte är redo. Hade jag varit rätt så hade han varit det.
Det spelar ingen roll att han säger att han tycker om mig. Hade han tyckt om mig mer så hade det varit tillräckligt.
Det spelar ingen roll att han säger att han inte vill såra mig. Hade han verkligen inte velat det så¨hade han inte gjort det.

I lördagsnatt var jag eskort. Jag gick Götgatan ner, på väg hemåt, när jag blev tilltalad av en något berusad ung man. Han undrade var Sibyllagrillen på Ringvägen låg. Han var nämligen på besök i storstan och försökte hitta hem till sin kompis.

Inte ett pip från Recensenten. Jag messade i onsdags och han svarade. Ringde honom ikväll men fick bara svararen i örat.

Han kan gå och dra något gammalt över sin tunnhåriga hjässa.

(Fruns syster sa ungefär så här om typen hon dejtar "Han borde vara tacksam över att jag vill ha honom trots att han är tunnhårig, rätt gammal och strulig". Kunde inte sagt det bättre själv. )

Jag trodde att jag skulle ha en lite trist, lugn och ensam fredag då många av brudarna har flytt Stockholm. Men så blir det inte. Min vän M- Den obeslutsamma mannen från Malmö, kommer upp över helgen.

Han som jag ska bli ihop med om vi fortfarande är singlar om ett år. Eller två kanske.
Han som jag var otrogen med. Och han var otrogen med mig.
Han som jag kan prata med allt om. Och som kan prata med mig.
Han som vet nästan allt om mig. Och fortfarande gillar mig.

Vi har redan gått igenom allt ihop. Utan att någonsin vara ihop. Och på något sätt ändå lyckats vara vänner. Det är fan kärlek.

Fick mess från Jamaicanen i dag.

" HEY! You forgot how to use a phone?? or I guess you just forgot about me??"

Nädå. Jag har bara lämnat walkover. Ett motstånd av förlegade könskonservativa åsikter plus groupies och 700 tjejkompisar på facebook är för mycket att tävla mot. Även för en luttrad singelsnäcka som jag.

Nu när jag ignorerar Recensenten roar jag mig med att flörta med Nya Kollegan istället. I söndags chattade vi, i dag tittade vi lite på varandra på jobbet och nu har vi chattat i en timme. Och nästa vecka ska vi gå på dejt. Men jag kommer säkert att se honom på jobbet innan dess.

Ja, om den där jävla Recensenten inte inser vad han har mitt framför näsan, och kanske skulle kunna ha för sig själv, tänker jag dela med mig av mig. Och boosta mitt självförtroende med att det finns andra snygga och trevliga män som vill träffa mig.

För Lovelyn är ingen mesig kvinna som sitter hemma och väntar på män som inte vet vad de vill. Så det så.

Jag är arg. Ilsken. Irriterad. Frustrerad. 

Ja. Han var där. Nästan hela tiden i 48 timmar. Och jag tröttnade inte på honom. Inte ens en liten minut. Förutom en mindre dispyt i bilen på väg till Arvika gick allt så bra så. För jävla bra.

Om jag kan få åka på festival så här, åker jag gärna igen. Vi bodde på hotell med skivbolagsfolk, journalister och några artister. Vi hade en hyrbil som vi kunde parkera vid festivalsområdet och värma oss i eller byta om i. Vi hade vip-armband som gjorde att vi kunde se konserterna på stora scenen från vip-läktaren. Där såg vi bra, kunde slappa i fåtöljer och värma oss i infravärmen. Vi hade också tillträde till backstage-partyområdet. Där de artister som ville drack öl och festade.

Recensenten guidade mig från hardcore punk till tunga housebeats. Det var för det mesta bara kul, ibland lite trist. Men jag fick göra som jag ville och såg det jag ville se. Vi skämtade mycket, skrattade och flörtade. Och såklart började våra händer söka varandra redan ganska tidigt under fredagskvällen.

Vi gick hand i hand till hotellet i fredags. Som vilket par som helst. Fast vi bara är vänner. I vårt dubbelrum med dubbelsäng (såklart) kunde vi inte ligga på varsin sida. Jag ville ligga nära sa jag. Och det ville han också. Så nära, känna hans doft, hans underbara kropp, hans händer på mig.

Men när han hade somnat invaderade tvivlet mig och tårar trillade. Och allt kändes som en dålig repris. En dålig repris där inget riktigt är på allvar och där jag inte riktigt passar i huvudrollen som flickvän.

Till lördagen hade jag glömt (eller i alla fall gömt) mina tvivel och vi hade en underbar, lång dag. Fylld med musik och skratt. Och en del närhet. När han mitt under en syntkonsert kramade mig, och höll kvar, kände jag mig bara lycklig. I en minut eller så. Den kvällen somnade han när han höll min hand och jag låg vaken en lång stund.

På vägen tillbaka idag hade jag svårt att se honom i ögonen. Allt jag kunde tänka på var att jag märker att han tycker om mig. Men ändå duger det inte. Det är inte bra nog. Kommer han någonsin att vilja mer? Eller är jag än en gång tjejen som killen gillar men inte vill bli seriös med?

Nu har jag bara ätit frukost idag, precis druckit två glas vin (ni kanske märker att min stavning är åt helvete) och jag har inte sovit mer än 6 timmar någon natt den senaste veckan. Så min känsla nu kanske inte alls är särskilt riktig eller så. Men det känns inte bra.

Efter jobbet var jag och tränade med min kollega Y. Jag duschade och satte upp håret i en tofs. Sminkade mig inte och kollade mig inte ens i spegeln. Jag skulle ju bara gå hem. En liten nätt promenad på två minuter.

På väg hem kollar jag mobilen och ser att jag fått sms från Recensenten. Jag går med mobilen i handen och håller på att skriva ett svar. Jag är nästan framme vid min port.

Då kommer han cyklande från motsatt håll. Han stannar och ger mig en kram, han berättar att han bara är ute och cyklar en tur. Jag är så chokad att jag sätter min egen saliv i halsen och börjar hosta som en tok rakt i hans öra. Hostattacken gör att jag börjar svettas lite. Att jag börjar svettas gör att jag rodnar.

Också kommer jag att tänka på att jag nog ser rätt dassig ut. Och jag har sandaler så mina målade tanttånaglar syns. Istället för att lyssna på vad han säger tänker jag på om mina finnar syns och om han tycker att min nagellacksfärg är ful. Sedan kommer jag på hur töntig jag är. Och tänker "Var charmig Lovelyn, var charmig så märker han inte att du ser sunkig ut". Så jag börjar le stort och pladdrar på allt vad jag kan.

Så säger vi äntligen hej då och jag går hem och kollar mig i spegeln. Jag hade en tuss hår som stod upp som en bångstyrig båge och rester av mascara under ögonen. Ingen charm i världen kunde dölja det.

Och jag som trodde att jag var säker i mina kvarter. Och att den här stan var lite större. Och vilken normal människa är ute på "en liten cykeltur", bara sådär utan anledning? Förutom min pappa då.

Nu måste jag ju vara extremt het på vår dejt imorgon. Perfekt make-up, stylat hår och ordentliga skor. Också ska jag definitivt inte sätta min egen saliv i halsen.

I torsdags träffade jag Recensenten. Han bjöd mig på middag på Mälarpaviljongen (för ickestockholmare: jättemysig restaurang precis vid vattnet). Också hade han köpt en present. Inget speciellt men gulligt ändå. Två teburkar med te, en vars namn refererade till hans smeknamn och en "Söderblandning" eftersom jag bor på söder. Sött.

Efter middagen skulle jag möta upp min fru F. Jag sa hejdå till Recensenten, vi kramades en stund och innan jag gick bad han mig hälsa min fru att "Hon har en jävligt fin fru". Ikväll kommer han på min lilla födelsedagsfest, på onsdag ska vi göra någon hemlig aktivitet och nästa helg vill han att jag ska följa med honom till Arvikafestivalen.

Jag tror att någon börjar bli väldigt sugen på kakan.

Äntligen. Efter en månads torka fick jag och Pojken till en träff. Äntligen hungrigt hångel, flinka fingrar, sexig svett, kanonklimax. Flera gånger. Jag älskar unga älskare. Jag vill bara ha mer, och mer, och mer.

Min kollega som ska ha 30-årsfesten på midsommarafton ringde och grattade mig på födelsedagen. Samt upplyste mig om att hon hade lyckats bjuda in en till singelkille.

Alltså betyder det att det kommer att vara en jäkla massa par på festen. Och att hon kände att hon var tvungen att bjuda in EN TILL singelkille så jag ska ha någon att flörta med och inte flörta med de upptagna männen. Hyvens.

Hoppas bara att jag kan hålla reda på vilka de få singelkillarna är. Och att de faktiskt är något att flörta med.

Det blev ett snack med Recensenten igår. Jag var helt ärlig och sa i korthet att jag tackade nej till någon sorts kk-relation men att jag verkligen gillar honom och därför vill att vi ska vara vänner. Han sa att han tycker om mig också och att vänskap lät bra.