lovelyn

Ibland undrar jag vad det är jag offrar för att få jobba med det jag gör. Ibland känner jag hur jag är på väg att förlora mig själv, det som är Lovelyn. Min essens, min skånska mylla, mitt jag. Jag har ryckt upp mina rötter och jag har problem med att få dem att rota sig här.

Jag bor i Stockholm som inte är min stad. Bara att försöka bo här suger musten ur mig. Detta ständiga letande efter boende, en relativt central andrahandslägenhet till rimligt pris. Att försöka sälja in mig som den optimala hyresgästen för att få bo i någon annans möbler i ett halvår, det är att krypa på alla fyra och le samtidigt.

Denna ständiga osäkerhet med arbetet. Komma som ny, alltid vara på hugget och allert, alltid göra sitt bästa för att få stanna. Fast jag egentligen fortfarande ofta känner mig som en ung praktikant och skäms över att jag får så pass bra betalt för det löjliga jobb jag gör. Bli tacksam över några månaders jobb, att slippa a-kassa ett tag till, det är lika värdigt som att slicka personalchefens röv.

Det avstånd jag kan känna både till gamla vänner och nya bekanta. Gamla vänner kan titta på mig och behandla mig som jag är en annan person på grund av vad jag jobbar med och var jag bor. Nya bekanta som inte är i branschen kan ha en konstig respekt för mig som jag inte förstår mig på. De som är i branschen ska man tävla med på något underligt sätt som jag inte heller förstår.

Och denna stad. Stockholm. Möjligheternas stad. Oändlighet. Oändlighet som kan äta upp mig. Hårda, mörka klippor överallt. Tunnlar med vassa lysrörsljus. Spärrar för att åka , spärrar för att komma in.
- Du är inte härifrån va?
- Nej, det är jag inte.