lovelyn

Nästa person som säger till mig att det är lätt att starta eget får ett skott i pannan. Eller kanske snarare blir strypt långsamt eftersom jag inte har något vapen. 

Andra natten utan sömn. Jag drack grönt te. Jag var trött. Jag var varken jättemätt eller hungrig. Jag intog inte massa mängder nikotin. Jag varvade ner med att läsa och djupandas en stund.
Det hjälpte inte ett skit.

Det spelar tydligen inte någon roll hur trött min kropp är. Min hjärna vägrar varva ner. Den vägrar förstå att det är helt onödigt att tänka på tusen saker i både framtid och dåtid klockan ett på natten. För klockan ett på natten kan man inte göra mycket åt varken framtid eller dåtid.

Om jag kunde hoppa över bakfyllan hade jag supit mig full varje kväll. För då sover jag i alla fall. Men det funkar ju inte att supa varje kväll så det gör jag inte. I stället önskar jag att det åtminstone skulle finnas en konstant term i mitt liv. Något som var beständigt så att jag hade en lite livräddande flotte i mitt liv. Något som kunde göra mig lugn och trygg.

Men sen tänker jag att det är inte omständigheter som ger trygghet. Det kommer inifrån. Och om det inte gör det hos mig, då har jag så mycket mer att jobba mot än att bara fixa nästa tillfälliga bostad, jobb eller man. När jag kommit så långt i tankarna är det redan svettigt under täcket, kudden extremt obekväm och ögonen vidöppna. Då är det lika bra att ge upp och gå upp och skriva ett blogginlägg i stället för att ligga kvar.

Fan. Det är höst. Jag känner mig låg. Det kan bero på att jag är så trött att jag känner mig febrig. Insomnian var värre än på länge i går. Jag la mig vid halv ett. Vid halv tre somnade jag och vaknade efter en mardröm vid tre. Gick upp och åt nötter och drack juice och somnade sen om igen. Drömde fler mardrömmar och vaknade igen.

De närmsta dagarna flyttar jag. Till fyran på Liljeholmen som ska delas med Frun i ett år. Det ska bli skönt med sällskap. Men en till höst som singel känns...mindre kul. Jag har inte varit lyckligt kär sedan 2001. Det känns som jävligt längesen.
Äh, lika bra att dricka en kopp te och gå och lägga sig nu. Godnatt.

Jag har en enorm 30-års fest att ordna med och inför.

Hur länge ska man behöva ha en svampinfektion i underlivet utan att få behandling? Minst en vecka i Stockholm. Det är fan inte rimligt. Mitt underliv är nu inte bara surt av infektionen, det är jävligt argt. 

För jag blir så upprörd. Kan hon sluta vara så jävla självgod? 

När jag sorterade mina saker inför flytten hittade jag mina gamla dagböcker. Jag hade druckit drygt en halv flaska ganska äckligt ungerskt rödvin, nåt måste man ju trösta sig med när man sorterar. Men det gjorde mig definitivt lite känslig också.

Jag hittade också gamla kärleksbrev från ex-sambon. Jag läste och grät. Och grät lite till. Det kändes så avlägset. Och det kändes som att jag aldrig kommer att få höra så underbara saker igen. Som om jag aldrig kommer att träffa någon som älskar mig så. Som vill vara med mig bara för att jag är jag. Och älskar mig just därför.

Nu känner jag mest någon slags acceptans. Som om det aldrig kommer att hända igen och att jag bara måste leva med det. Som om jag hade min chans där och då, och att jag brände den. Som om jag verkligen kommer att bli den där ensamma kvinnan som bor med sina katter och pimplar rödvin från sin bag-in-box på kvällarna och lyssnar på alla gifta vänninors klagosång över sina män.

Ni får fan lova att ni inte helt går upp i era familjer. Lova att ni kommer att träffa mig så ofta ni kan ändå och att ni bjuder mig på middagar och fester. Även om alla andra där är par. Lova att ni bjuder hem mig över jul, nyår och midsommar och andra helger när jag kommer att känna mig ensam.

Och sen, när folk börjar skilja sig får ni faktiskt se till att para ihop mig med nån het, frånskild man!

Idag åker jag till Skåne. Jag ska flytta ut ur min lägenhet i Malmö. Det är panik. Jag har fortfarande ingen som kan ta hand om min katt. Jag är inte säker på att alla mina grejer får plats i kompisarnas förråd. Jag undrar om mina andrahandshyresgäster har städat ordentligt.

Det här kan bli riktigt jävla skitjobbigt.

Och samtidigt försöker jag fixa lite med vår 30-års fest och bråka med jobbet eftersom jag än en gång inte fått lön i månadsskiftet, när man behöver det som bäst.
Tur att jag har laddat energi genom att vändsteka mig i solen och läsa bra böcker i tre dagar.

Allvarligt, snart hoppar jag från någon bro här i Stockholm. Jag har massa jobbsaker som måste ordnas nu, idag, innan helgdagar och skit. Typ tusen samtal som måste ringas.

DÅ STREJKAR MIN MOBIL.

Men för helvetes jäkla skit mög. Ingenting blir klart om jag ska mejla. Jag har för bråttom. Jag ska åka på semester nästa vecka, det här går inte! Jag kan inte heller ringa lönekontoret och fråga om jag överhuvudtaget får någon lön den här veckan. Vilket jag verkligen behöver om jag ska till Barcelona en vecka.

Varför kan ingenting bara vara enkelt och funka som det ska?

För ett år sedan, när jag kände mig nere och var stressad, började mitt högra öra krångla. Pip, sus och lock. Min egen diagnos: stresstinitus. Nu är det tillbaka.

Det är väldigt irriterande och enerverande. I större sällskap eller bullriga miljöer hör jag inte vad folk säger. Speciellt inte när jag har lock för örat. Jag vill sticka in en tops och röra runt eller göra som Van Gogh, skära av skiten. Okej, det skulle inte hjälpa men ändå...frustration!

Annat att vara frustrerad över: Att jag inte fått lön den här veckan.Det var samma sak förra månaden, jag fick inte lön den veckan när alla räkningar ska betalas. Och jag har redan skulder så dags att ringa till mamma och pappa. Fan, man är snart 30 år och kan fortfarande inte planera sin ekonomi, till exempel spara så man har en buffert.

Ytterligare irritation: Jag addade Jamaicanen på facebook. Han hade typ 300 vänner, majoriteten snygga tjejer. På hans wall undrade någon när han skulle komma till Skåne, någon annan när han skulle komma till London. Man ska inte adda personer man dejtar.

Jag hatar mitt jobb idag. Det har jag i och för sig gjort de flesta dagar sedan jag började jobba hemifrån. Det passar mig inte. Inte alls.

De flesta dagar är minst åtta timmar av ångest. Prestationsångest och ångest för att saker och ting inte funkar. Ångest för att jag måste prestera och producera för att få lön. Ångest för att jag inte har någon feedback eller några kollegor att småprata med, rådfråga eller fika med.

Jag tvivlar på mig själv. Jag undrar om jag ska byta jobb. Jag undrar hur jag kan ha ett jobb. Jag frågar mig varför jag ens ska ha lön. Jag känner mig som ett skämt.

JAG VILL INTE MER. Och ändå måste jag. I två månader till. Jag har hyra och räkningar att betala. Och någonstans inom mig är jag ändå stolt över mitt yrke. Jag har kämpat för att komma hit. Jag vet hur roligt det kan vara.
Men just nu är det inte roligt alls.

Ibland undrar jag vad det är jag offrar för att få jobba med det jag gör. Ibland känner jag hur jag är på väg att förlora mig själv, det som är Lovelyn. Min essens, min skånska mylla, mitt jag. Jag har ryckt upp mina rötter och jag har problem med att få dem att rota sig här.

Jag bor i Stockholm som inte är min stad. Bara att försöka bo här suger musten ur mig. Detta ständiga letande efter boende, en relativt central andrahandslägenhet till rimligt pris. Att försöka sälja in mig som den optimala hyresgästen för att få bo i någon annans möbler i ett halvår, det är att krypa på alla fyra och le samtidigt.

Denna ständiga osäkerhet med arbetet. Komma som ny, alltid vara på hugget och allert, alltid göra sitt bästa för att få stanna. Fast jag egentligen fortfarande ofta känner mig som en ung praktikant och skäms över att jag får så pass bra betalt för det löjliga jobb jag gör. Bli tacksam över några månaders jobb, att slippa a-kassa ett tag till, det är lika värdigt som att slicka personalchefens röv.

Det avstånd jag kan känna både till gamla vänner och nya bekanta. Gamla vänner kan titta på mig och behandla mig som jag är en annan person på grund av vad jag jobbar med och var jag bor. Nya bekanta som inte är i branschen kan ha en konstig respekt för mig som jag inte förstår mig på. De som är i branschen ska man tävla med på något underligt sätt som jag inte heller förstår.

Och denna stad. Stockholm. Möjligheternas stad. Oändlighet. Oändlighet som kan äta upp mig. Hårda, mörka klippor överallt. Tunnlar med vassa lysrörsljus. Spärrar för att åka , spärrar för att komma in.
- Du är inte härifrån va?
- Nej, det är jag inte.

Jag somnar i princip aldrig när jag tittar på tv. Om jag gör det så är det ett riktigt dåligt program. Igår höll jag på att somna till "Velvet". Det är SVT:s nya modeprogram. Det var det sämsta, fisnödigaste, prettoprogram jag sett på länge.

Hur kommer det sig att jag sitter här och håller på att explodera och gå sönder och ingen märker det?

Snälla kan någon ta Malin Wollin i örat, stoppa henne i en malpåse och kasta henne tillbaka till medeltiden där hon och hennes förlegade åsikter hör hemma?

Dåligt: Jag ska aldrig mer få för mig att det är en bra idé att springa en stafett när det ösregnar och är kallt och jag inte har regnkläder. Nu är jag sjuk igen och sitter på jobbet och orkar inte göra ett dugg fast det är min sista vecka och jag har saker som måste avslutas.