lovelyn

Jag vaknar. Världen är ljusblå. Inte ljusblå på det härliga sommarsättet. Utan sån ljusblå som är kall och skär. Skär sönder mig och mina hoppfulla tankar. Kallt och hårt ljus som inte går att värja sig mot.

Jag har en varm kropp bredvid mig. En man som ligger med handen på min höft, men han vill gå upp. Kaffe ska kokas. Han gör alltid så, går upp först och gör kaffe till mig. Det brukar kännas bra. Det gör det inte idag.

Jag ligger kvar i det blåa. Han kommer tillbaka och frågar om jag vill ha mitt kaffe. Jag skakar på huvudet. Han kryper ner under det blåa täcket och ligger hos mig en stund. När han vill gå ber jag honom hålla om mig.

Jag berättar att det är en blå dag. Han stannar kvar och lyssnar. " Man måste tillåta sig själv att vara i den blå dagen" säger han. Jag säger att jag är trött på att orka allt och vara stark och mina kinder färgas blå.

Han ligger i det blåa med mig. Jag tillåter mig att vara i det blåa och litar på att han orkar vara där med mig. Sakta blir det lite rosa i hörnen.  Då orkar jag gå upp och dricka kaffe.