lovelyn

(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)

Jag gillar att ha kontroll. När jag inte känner att jag har kontroll blir jag rädd. Då försöker jag återta kontrollen. Men kärlek och kontroll går inte ihop. Att blanda de två är som att blanda olja med vatten. Det blir inte bra. Det går inte. Om min kärlek är vatten så kan jag säga att det ligger lite olja ovanpå vattnet just nu. Oljan är svartsjukan.  

Det är jättekonstigt och en sida av mig som jag inte kände till. Jag har nästan aldrig varit svartsjuk tidigare. I korta stunder kanske men aldrig så här. Jag drömmer att han har sex med andra eller att han lämnar mig för någon annan. Och jag skäms för det, men ännu mer för de små dramatiska tjafsen som jag har skapat. Inte okej. 

Försöker jag förstöra bara för att jag är rädd för att det ska gå sönder? Testar jag honom för att jag tycker det är läskigt att lita på? Är detta tillfällen när jag inte ska lita på min magkänsla? Är det ihopflyttningen som gör mig rädd eftersom min självständighet hotas? Är det gamla spöken från vår första tid som jag inte riktigt bearbetat? 

Jag vet inte. Men jag vet att det inte finns någon logik i kärlek. Han älskar ju mig. Han vill bo med mig. Han vill dela liv med mig. Det är bra mellan oss, egentligen kan jag inte se något skäl till att han skulle behöva någon annan än mig. Trots det vill jag ibland hellre fly än illa fäkta. 

Samtidigt talar all statistik om att en stor del är otrogna, förr eller senare. Och jag har sagt att jag vill inte veta om det händer och inte betyder något. Ändå vill jag ha kontroll, testa och hålla på. Det funkar inte, det bara förstör. Men rädsla för att bli övergiven är en stark känsla, tydligen ibland starkare än mitt förnuftiga jag. 

Jag hoppas att jag hittar verktyg för att separera den där oljan från vattnet. 

(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)

Jag hade under mitt 30-åriga liv aldrig åkt skidor. Eller jo, en gång i Skåne och då stukade jag armen. Jag tänkte aldrig åka skidor. Det verkade kallt och jag gillar inte kyla. Och jag gillar inte att skada mig. Också är jag både höjdrädd och farträdd. Den där motviljan mot skidåkning var liksom en del av mig, en definition. "Nej, jag åker inte skidor". 

Men så kom han in i mitt liv. Med lägenhet i Åre och sin stora passion för utförsåkning. Det blev svårt att värja mig, jag kunde ju hyra utrustning och prova. Så det gjorde jag. Det var fint. Och det var hemskt. Vackert vitt. Äckligt branta backar. Glädje över klarade åk. Dödsångest och gråt i en röd backe. Prestationsångest för jag vill ju vara den perfekta flickvännen. Ilska när jag jag kände att han förväntade sig mer av mig och när han inte förstod att detta var lite av en uppoffring för mig. Närhet när vi efteråt somnade på soffan, iklädda svettiga underställ. 

Tre resor till snön har det blivit under säsongen och jag har lärt mig att uppskatta skidåkning. Det kan vara både trevligt och kul och nästan underbart ibland. Jag har gjort framsteg varje gång men jag har också varit rädd varje gång. Nu har jag köpt skidutrustning. Jag kommer alltså att fortsätta åka. även om jag aldrig blir någon Anja Pärsson. 

Jag klev utanför min bekvämlighetsbox för jag visste hur mycket det betydde för honom. Det är ju sånt man ska göra när man är ihop. Men jag tycker den där gränsen mellan att offra sig själv och göra något för den andras skull är fin. Och jag är livrädd för att hamna på fel sida.