lovelyn

Gott nytt år kära vänner som är alldeles för långt bort. Jag lyssnar på "Din gata" och saknar er. Om en och en halv timme kommer Herr Nyvaken och hans kompis hit. Vi ska dricka alkohol och sen gå ut på stan och titta på raketer. Och sen då tänker ni. Partyt då? Ska Lovelyn inte på party? Nepp.

Kom ihåg till mig själv: Lita inte på att obeslutsamma män ska ordna fest. Jag var bjuden på två fester som jag tackade nej till. För jag ville vara med Herr Nyvaken och trodde att han hade några alternativ. Det hade han inte.

Så nu känner jag mig jävligt ensam. Detta är inte en nyårsafton som passar Lovelyn. Detta kan omöjligt vara en bra början på 2008.

Igår fick jag ett mess från Masken.

"Ännu ett år lagt till handlingarna. Dax att göra bokslut. Jag vill be om ursäkt för mitt uppträdande och ordval vid vårt senaste samtal tidigare i år." (Då han påstod att jag var pinsam och ett patetiskt engångsligg)

Jag svarade, för jag är ju inte långsint.

"Sent ska syndaren vakna. Ursäkten är mottagen och accepterad. Gott nytt, ärligt år."

Han svarade.

" 2008 är ärlighetens år. Gott nytt."

Som frun sa, det finns hopp om mänskligheten. Även om det tar lite tid ibland.

Då var det dags att summera år 2007. Det blir inte lätt för herregud vilket jäkla år det har varit. Här är saker jag minns, en del hade jag gärna velat glömma, annat vill jag minnas hela livet. 

Jag tror att jag är kär. 

Jag har alltid varit en sucker för passion. Jag gillar det oförutsägbara, omtumlande, galna. Ord som trygghet, stabilitet och total närhet har jag tyckt varit läskigt.

Nähä, skit i det då. Kicka ut mig trots allt mitt slit och att jag vill stanna. Och att mina kollegor vill att jag ska stanna. 

Nu vet jag hur det känns när man verkligen vill stanna. Jag vill så gärna stanna på mitt nuvarande jobb. Jag inte bara trivs, jag gillar att vara här. Jag vill inte bara stanna för att slippa vara arbetslös. Jag vill fortsätta göra det här, träffa mina kollegor, vara en del av detta. Jag känner mig betydelsefull, duktig, uppmuntrad, uppskattad. Som en medarbetare, inte bara en tillfällig vikarie.

Dagens gubbe: Jan Malmsjö, skådespelare

Ibland undrar man hur kopplingarna funkar där ute i cyberspace. 

Sökningar relaterade till: "Michael Jackson"

michael jackson lyrics		fakta om michael jackson		michael jackson news		michael jackson video
michael jackson bad		michael jackson album		michael jackson songs		höganäs kommun

Igår ringde den läskiga Konsulten till mitt jobb igen. Han hade tydligen skickat ett mejl, för han ville ta en afterwork igår kväll. Tack, men nejtack. 

Han är något pedantisk.
Han gillar att ha kontroll.
Han är lite småsnål ibland.
Han vill hemskt gärna ha barn.
Han är stockholmare.

Han håller om mig när jag är ledsen.
Han får mig att le.
Han säger att jag är vacker varje gång vi ses.
Han uppmuntrar och stöttar mig.
Han är "så jävla kär"- i mig.

Så jag sa JA.
Lovelyn + Herr Nyvaken= sant.

Glada busschaufförer har man mött. Och några sura jävlar också. 

Personalfesten igår började bra. Lite för bra kanske. Vi fick champagne och minglade. Det där glaset fylldes på av flitiga servitörer säkert tre gånger innan vi fick sätta oss.
Då hade de två högsta cheferna hunnit spela och sjunga en liten gubbig låt också.

Vin dracks (två glas för min del) till den goda maten som dock hann bli kall eftersom ett luciatåg kom mitt i maten. De sjöng, och sjöng och sjööööööööööööööng. Till sist satt vi bara och tittade på varandra, vår kalla mat och försökte hålla oss för skratt.

Det var lottade bord och jag kände ingen vid mitt bord. Killen jag satt bredvid var 21 år. Tjejen på min andra sida hade precis varit mammaledig. Besvikelsen var stor när vi inte fick efterrätt. Några små chokladbitar på en tallrik var vad vi fick hålla till godo med.

Sen blev det en drink i baren och mer mingel. Dansgolvet var tomt tills min cirka 50-åriga kvinnliga kollega drog med mig upp. Sen skakades det en del och jag hann med en cider till i baren. Där började jag prata med en av våra små julvikarier.

Jag var nog ganska dryg. Jag var så säker på att han var ännu en av de unga grabbarna som fått jobb eftersom han tidigare jobbat på samma ställe som bossen en gång i tiden varit boss på. Så jag gissade på att han var 21 år. Och sa det till honom. Han var 28.

Det var tal om vidare festande på en klubb. Mina två kollegor som jag umgås mest med hade redan gått hem. Men jag hade pratat med flera andra om att dra vidare. När vi kom ut fanns där flera taxibilar som folk hoppade in i. Helt plötsligt var det ingen som jag känner kvar. Och alla taxibilar hade åkt.

Jag står där och försöker se ut som jag tycker att det är helt okej att stå ensam. Inser att jag nog ska försöka åka hem istället och att man kanske kan dela taxi med någon. Jag frågar en tjej som också är ensam vart hon ska.
- Jag vet inte, fräser hon till mig.

Då känner jag mig verkligen ensam. Jag går iväg, bakom huset och till en större väg en bit bort. Käner mig bara ensam, misslyckad, löjlig, pinsam. Men hittar en taxi och åker hem.

Fast jag vet inte om jag är hemma här. Eller om jag är hemma i Skåne. Och jag vet inte riktigt vem jag är.

Jag har ont i huvudet. Jag har redan tagit två panodil. Min mage gör uppror. Jag skakar. Jag fryser. Jag mår illa. 

Jaha, då mår jag bättre igen. Jag kan tydligen inte göra något ordentligt, inte ens bli sjuk på allvar. Men nu blir väl chefen nöjd i alla fall. 

Jag mår skit. Skit som i förhöjd temperatur, frossbrytningar, ömma muskler, tjock i halsen. 

För övrigt har jag gjort bort mig rejält på jobbet. Jag säger bara att ibland ska man läsa igenom saker man skriver. Inte bara en gång, utan kanske två. Tre för säkerhet skull. 

Vi har fått två julvikarier på min avdelning. Två söta pojkar. Försynta och gulliga är de. Jag vill tvinga dem att ta på sig pepparkaksgubbekläder. Mums. 

Kommer ni ihåg Idrottaren som jag var på dejt med i juni-juli någon gång? Han som bodde hemma fast han var 26 år och hade ett marsvin som husdjur?
Nu har det stackars djuret dött.

Jag vet detta eftersom han är kvar på min msn och har skrivit det i sin lilla text bredvid sitt namn. R.I.P. och marsvinets namn står det. Borde jag beklaga sorgen?

Vi med korta ben är mobbade. Av alla jeanstillverkare. Varför görs det nästan inga jeans i längden 30? Ja, jag vet att man kan få dem uppsydda men det blir inte lika snyggt. Och vanliga byxor är ju inte bättre, det köper jag aldrig för då måste man ju gå till en skräddare.
Nu kan man ju tro att jag är dvärg men 160 cm är inte det. Hur jäkla svårt ska det vara?

Det är ungefär som "Måndag hela veckan". Ni vet, filmen med Bill Murray, där han vaknar upp i samma dag om och om igen. Så känns mitt liv. 

I torsdags var jag på ett spinning/pump pass. Först 30 min spinning sen 40 min pump. Jag har tidigare gått på det då det varit en kvinnlig, ganska kass instruktör. Nu var det en manlig, bättre instruktör. Efteråt frågade jag vilka andra pass han hade och vi pratade en stund. Säkert tio minuter eller nåt.

Jag vaknar. Världen är ljusblå. Inte ljusblå på det härliga sommarsättet. Utan sån ljusblå som är kall och skär. Skär sönder mig och mina hoppfulla tankar. Kallt och hårt ljus som inte går att värja sig mot.

Jag har en varm kropp bredvid mig. En man som ligger med handen på min höft, men han vill gå upp. Kaffe ska kokas. Han gör alltid så, går upp först och gör kaffe till mig. Det brukar kännas bra. Det gör det inte idag.

Jag ligger kvar i det blåa. Han kommer tillbaka och frågar om jag vill ha mitt kaffe. Jag skakar på huvudet. Han kryper ner under det blåa täcket och ligger hos mig en stund. När han vill gå ber jag honom hålla om mig.

Jag berättar att det är en blå dag. Han stannar kvar och lyssnar. " Man måste tillåta sig själv att vara i den blå dagen" säger han. Jag säger att jag är trött på att orka allt och vara stark och mina kinder färgas blå.

Han ligger i det blåa med mig. Jag tillåter mig att vara i det blåa och litar på att han orkar vara där med mig. Sakta blir det lite rosa i hörnen.  Då orkar jag gå upp och dricka kaffe.