Fast nu är jag lite rädd
Precis när jag kom tillbaka från lunchen ringde min jobbtelefon.
- Lovelyn.
- Hej, det är XXX. Har du tid en stund eller är du upptagen?
- Nej, det är ingen fara, jag har tid.
- Jag har ju skickat ett mejl till dig, jag vet inte om du sett det?
- Eeeeh, vad var det för mejl? Vad handlade det om?
- Jo, jag bad om ursäkt för att det blev som det blev efter vår after work i förra veckan. Det var inte meningen att göra dig rädd.
Då fattade jag att det var Konsulten. Och blev lite rädd på riktigt.
Han skickade mejlet i söndags. Jag har inte svarat. Han har inte mitt mobilnummer.
Men ringa till jobbet för att säga hur ledsen han var för att jag blev så "rädd"?
DET är skrämmande.
Kram och förlåt
Jag fick det längsta "ursäkta mig" mejl jag någonsin fått från Konsulten. Jag bjuder på några utdrag:
"Jag hade en väldigt trevlig kväll med dig. Du verkar vara en bra och mysig tjej och som sagt, ännu sötare i verkligheten än på bild. Du verkade trivas med mitt sällskap också, kunde hantera min dåliga humor, fladdra med ögonfransarna mm :). Det var intressant att få veta lite mer om dig och jag ser helt klart en potential i dig."
"3-4 öl på fastande mage, då blir jag lite för påverkad och då blir jag alltid lite extra kramgo (knappast dåligt ölsinne i a f ;)). Jag blir lite kelig och pladdrar på lite väl, s k krokodil-mode (små öron men stor käft)."
"Fortfarande lite i gasen ska självklart se till att du kommer hem säkert, fixar taxi o s v. Jag har för mig att du säger att det inte behövs men att du inte tackar nej. Sen när jag kliver ur taxin med dig utanför din port ser du livrädd ut! I nyktern tillstånd hade jag säkert känt av det här redan när vi hoppade in i taxin men som jag kände mig då var jag allt annat än farlig för dig. För 160 cm Lovelyn (<50 kg?) är jag förstås en okänd och potentiellt farlig man.. Klart jag är det i dina ögon. Du känner inte mig ens i närheten av så väl att du kan lita på mig. Om jag någon gång får en dotter vill jag att hon ska tänka likadant, men säga ifrån på skarpen redan innan hon hoppar in i taxin med en okänd man menmen...jag gissar att du kände dig hyggligt komfortabei i a f. Jag fick förstås ta en ny taxi hem."
"Summering: En kväll som började riktigt bra slutade betydligt sämre. Jag kan bara hoppas att du känner mig lite bättre nu och tror att jag aldrig skulle skada dig eller någon annan person (och speciellt inte en tjej) annat än i rent självförsvar. Det känns inte alls bra att du blev så där rädd på slutet. Jag hoppas att du kunde varva ner i a f och sova gott.
Snälla Lovelyn, ta sista delen av kvällen med en nypa salt och var inte rädd för ytterligare kontakt med mig. Vi hörs väl snart på msn?"
Fladdra med ögonfransarna?
Livrädd?
Jag är mållös.
Desperat eller hoppfull?
Igår var jag på en dejt. Jag förnekar att det var en dejt men det var nog det. Egentligen.
Mannen ifråga är en av dem som jag hittat på nätet och chattat med sedan i somras någon gång. Anledningen till att vi inte träffats är främst att jag tidigt visste att jag inte var intresserad av honom. Vi har pratat om att ses men när han deklarerade att han tänkte gå om jag la in en snus under dejten blev jag väldigt avogt inställd.
Vi chattade häromdan och jag berättade att jag träffade Herr Nyvaken och när han frågade hur det gick var jag ärlig och sa att det gick sådär. Så han tyckte att då kunde vi ses lite "förutsättningslöst".
Vi sågs på en pub. Jag hade varit hemma om efter jobbet och kastat i mig en banan. En öl och sen hem och äta tänkte jag. Det blev inte riktigt så.
Efter tre och en halv öl visste jag att han är 35 år, bor i en villa, har ytterligare ett hus i en skidort, har en båt, var i Afrika på safari nyligen, att han tjänar bra på sitt konsultjobb och att han och flickvännen som tidigare bodde i villan separerade i somras. Dessutom var jag rätt full.
Jag tror vi gick därifrån vid halvett ungefär, han betalade hela notan. Sen tyckte han att jag absolut skulle ta en taxi hem. Att jag skulle ta bussen gick inte för sig.
" Vi tar en taxi också släpper vi av dig hemma innan jag åker vidare" sa han. Det är jag rätt säker på.
Men hos mig hoppade han ur taxin. Och ville följa med in. Det spelade ingen roll att jag hade en snus under läppen.
Jag ville inte ha en konsult i min loftsäng. Han fick snällt bege sig hem till förortsvillan. Och jag somnade i soffan,
Envist trösthångel
Trösthånglet haffade mig i personalmatsalen idag.
Han: Hej, hur är det?
Jag: Jodå, det är bara bra, det är ju fredag, haha.
Han: Ja, vad har du för planer i helgen då?
Jag: Jag får besök av en kompis som bor i London.
Han: Jaha, ja då är du rätt upptagen. Annars hade jag tänkt be om en andra chans.
Jag: Hehe, jaha, så det tänkte du..(lyfta ögonbryn, rynkad panna)
Han: Eller det kanske inte är någon bra idé?
Jag: Eeh, hmm, nja...(flackande blick, nervöst leende)
Han: Ja, mitt sms var kanske lite väl...lite mycket.
Jag: Äh, jag har inga problem med att ta sånt.
Han: Men vi kanske kan börja med att bli kompisar på facebook så kan vi ta det därifrån.
Jag: Ja, absolut, det låter bra.
Outnyttjade lakan
Trösthånglet messade, han ville laga middag till mig ikväll.
Jag svarade, det är nog ingen bra idé.
Han svarade "Fan också. Då har jag bytat lakan i onödan :)"
Jag svarade, det är nog ingen bra idé.
Han svarade "Fan också. Då har jag bytat lakan i onödan :)"
Att göra som Schenström och Philblad
Trösthånglet hörde naturligtvis av sig. Vi bestämde att ses för ett glas på Judit och Bertil.
Jag hade några strategier: inte göra mig snygg innan, bara se honom som vän, kollega och bra kontakt, inte flörta.
Ett stort glas rött blev två och timmar försvann. Det gjorde även mina strategier.
På gatan utanför kysstes vi.
Jag var Schenström och han var Philblad. Jag gjorde som Schenström- träffade någon jag inte borde träffat, drack mer än jag borde och hånglade med fel man.
Skillnaden är att vi söp för drygt 400 kronor. Schenström och Philblad brände över 900. Inte konstigt att det blev fel.
Kylskåpspoesi av Herr Nyvaken
Igår kände jag väldigt starkt att Herr Nyvaken antagligen inte är mannen i mitt liv. Imorse skrev han detta.
Tack, men nejtack
Jag har inte vant mig vid att träffa en man seriöst. På fyllan och villan för två veckor sedan lämnade jag ut mitt telefonnummer till två män. Den ena ville fika med mig dagen efter och den andra ville bjuda mig på middag. Det lät ju finfint. Tyckte jag då.
Det tyckte jag inte dagen efter. Specielt inte med tanke på att ingen av de attraherade mig det minsta men framförallt med tanke på Herr Nyvaken.
Mannen som jag skulle fika med hörde av sig och sa att han måste jobba (puh!) och sen har jag inte hört av honom. Den andra messade för en vecka sedan och sa att han ville bjuda mig på den där middagen. Jag har fortfarande inte svarat.
Idag träffade jag på mitt trösthångel. (Se 20 augusti för uppdatering.) Han jobbar nämligen i samma byggnad som jag. Annat företag men samma matsal och där har vi setts några gånger med diverse kollegor.
Nu träffade jag på honom på gymmet, vi var båda ensamma och jag var skyddslös. (Och osminkad, rödmosig efter bastun och eftersvettades) Vi jobbpratade lite och sen...
- Du ska inte följa med till baren i skrapan och ta en drink? Min kompis fyller år och vi är några som ska ses.
- Nej, tack...jag måste hem, ska ta det lugnt. Får besök i helgen å så du vet...måste guida runt i stan å sånt.
- Men jag kan ju ta ditt nummer igen, jag tror inte att jag har kvar det från sist när jag fick det.
-Eh, ja...
Jag kunde i och för sig inte komma ihåg att han fått mitt nummer. Då skulle han väl hört av sig. Och varför skulle han i så fall ha raderat det?
Men nu fick han det. Och nu när han faktiskt har det hör han säkert av sig.
Jag borde inte ha en mobiltelefon. Jag borde inte kunna mitt telefonnummer. Eller så borde jag lära mig säga "Tack, men nejtack".
Det tyckte jag inte dagen efter. Specielt inte med tanke på att ingen av de attraherade mig det minsta men framförallt med tanke på Herr Nyvaken.
Mannen som jag skulle fika med hörde av sig och sa att han måste jobba (puh!) och sen har jag inte hört av honom. Den andra messade för en vecka sedan och sa att han ville bjuda mig på den där middagen. Jag har fortfarande inte svarat.
Idag träffade jag på mitt trösthångel. (Se 20 augusti för uppdatering.) Han jobbar nämligen i samma byggnad som jag. Annat företag men samma matsal och där har vi setts några gånger med diverse kollegor.
Nu träffade jag på honom på gymmet, vi var båda ensamma och jag var skyddslös. (Och osminkad, rödmosig efter bastun och eftersvettades) Vi jobbpratade lite och sen...
- Du ska inte följa med till baren i skrapan och ta en drink? Min kompis fyller år och vi är några som ska ses.
- Nej, tack...jag måste hem, ska ta det lugnt. Får besök i helgen å så du vet...måste guida runt i stan å sånt.
- Men jag kan ju ta ditt nummer igen, jag tror inte att jag har kvar det från sist när jag fick det.
-Eh, ja...
Jag kunde i och för sig inte komma ihåg att han fått mitt nummer. Då skulle han väl hört av sig. Och varför skulle han i så fall ha raderat det?
Men nu fick han det. Och nu när han faktiskt har det hör han säkert av sig.
Jag borde inte ha en mobiltelefon. Jag borde inte kunna mitt telefonnummer. Eller så borde jag lära mig säga "Tack, men nejtack".
Nej, jag vill inte leka
Jag tackade nyligen nej till en vän för första gången. På Facebook alltså. Jag fick en vänförfrågan från en kille vars namn jag inte kände igen. Och han hade ingen bild.
Jag gick in på hans sida och såg att han var två år yngre och att han bodde i staden där jag växt upp. Han hade bara tjejer som vänner, flera ganska lättklädda. Den enda övrig information han hade om sig själv var en kort text. Typ: " Hej! Hör av dig om du vill busa ;) jag gillar att leka och ha skoj, när som helst. Hör bara av dig så kommer jag."
Då slog det mig. Den här killen var under en period kompis med min lillebror. Han bodde i samma område, gick på samma skola. Han var hemma hos oss och lekte, typ med lego-
Jag tror inte att det var legolekar som han var intresserad av nu.
Jag gick in på hans sida och såg att han var två år yngre och att han bodde i staden där jag växt upp. Han hade bara tjejer som vänner, flera ganska lättklädda. Den enda övrig information han hade om sig själv var en kort text. Typ: " Hej! Hör av dig om du vill busa ;) jag gillar att leka och ha skoj, när som helst. Hör bara av dig så kommer jag."
Då slog det mig. Den här killen var under en period kompis med min lillebror. Han bodde i samma område, gick på samma skola. Han var hemma hos oss och lekte, typ med lego-
Jag tror inte att det var legolekar som han var intresserad av nu.
Jag vill inte mer
Hur kommer det sig att jag sitter här och håller på att explodera och gå sönder och ingen märker det?
Eller så håller jag bara på att förvandlas till osynlighet och dunsta bort som imma på ett fönster? Kanske är det därför ingen ser det?
Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.
Jag älskar Nina Hemmingsson
Kylskåpspoesi 1
O-liv
Stirrar på datorskärmen, mina fingrar är stumma. Är detta mitt jobb?
Går hem över bron, ljus i alla fönster på avstånd. Är detta min stad?
Kommer hem, ekande tystnad. Är detta mitt hem?
Tänder lampor, sätter på tv:n. Är detta mitt liv?
Gör äggröra, häller upp ett glas vin. Är detta min fest?
Tittar på humorprogram och skrattar. Tittar på nyheterna och blir tårögd. Är detta jag?
Går hem över bron, ljus i alla fönster på avstånd. Är detta min stad?
Kommer hem, ekande tystnad. Är detta mitt hem?
Tänder lampor, sätter på tv:n. Är detta mitt liv?
Gör äggröra, häller upp ett glas vin. Är detta min fest?
Tittar på humorprogram och skrattar. Tittar på nyheterna och blir tårögd. Är detta jag?
Mer än pedant
Såklart finns det massa positiva saker med Herr Nyvaken också. Han är mycket mer än den småsnåla pedant som jag framställer honom som. Men det är mycket svårare att skriva om.
Jag konstaterade redan från första början att jag inte var passionerat förälskad. Men genom att vara där för mig, ge mig så otroligt mycket uppskattning och värme, förstå och acceptera mig har han vunnit plats i mitt hjärta.
Det är också värt mycket.
Jag konstaterade redan från första början att jag inte var passionerat förälskad. Men genom att vara där för mig, ge mig så otroligt mycket uppskattning och värme, förstå och acceptera mig har han vunnit plats i mitt hjärta.
Det är också värt mycket.
Smått å gott
Jag är glad över:
Att jag ÄNTLIGEN har internet hemma igen! M:s vän från Nya Zeeland har räddat mig tillbaka till cyberspace. Tänk att man ska behöva ta hjälp från andra sidan jorden för att få tekniken att funka.
Att jag får besök från Skåne nästa helg och från London helgen efter det.
Att jag ska gå på fotbollsgala och spana in snygga fotbollspelare imorgon.
Att jag har hittat superfin klänning att ha på mig på galan. Och forhoppningsvis många gånger efter imorgon eftersom den kostade 900 kronor som jag skulle ha handlat mat för.
Det har varit mycket Herr Nyvaken den senaste tiden. Igår blev han presenterad för några av mina vänner här då vi gick på bio och tog några drinkar efter. Han uppförde sig. Jag uppförde mig. Men det kändes väldigt konstigt att vara en del av ett par.
I morse när jag blev rollad av Herr Nyvaken när jag borstade tänderna kände jag mig mycket skeptisk till att vara ett par. Och när han därefter petade bort sin katts ögongojs med en tops ville jag ta första bästa tåg därifrån och aldrig komma tillbaka.
Men nästa fredag ska han följa med på middag med mitt besök från Skåne. Och den 17 december ska vi se José Gonzalez ihop. Så i alla fall fram tills dess är det jag och Herr Nyvaken.
Att jag ÄNTLIGEN har internet hemma igen! M:s vän från Nya Zeeland har räddat mig tillbaka till cyberspace. Tänk att man ska behöva ta hjälp från andra sidan jorden för att få tekniken att funka.
Att jag får besök från Skåne nästa helg och från London helgen efter det.
Att jag ska gå på fotbollsgala och spana in snygga fotbollspelare imorgon.
Att jag har hittat superfin klänning att ha på mig på galan. Och forhoppningsvis många gånger efter imorgon eftersom den kostade 900 kronor som jag skulle ha handlat mat för.
Det har varit mycket Herr Nyvaken den senaste tiden. Igår blev han presenterad för några av mina vänner här då vi gick på bio och tog några drinkar efter. Han uppförde sig. Jag uppförde mig. Men det kändes väldigt konstigt att vara en del av ett par.
I morse när jag blev rollad av Herr Nyvaken när jag borstade tänderna kände jag mig mycket skeptisk till att vara ett par. Och när han därefter petade bort sin katts ögongojs med en tops ville jag ta första bästa tåg därifrån och aldrig komma tillbaka.
Men nästa fredag ska han följa med på middag med mitt besök från Skåne. Och den 17 december ska vi se José Gonzalez ihop. Så i alla fall fram tills dess är det jag och Herr Nyvaken.
Just när jag trodde att jag var säker
Idag är en sån jävla skitdag när hur djupt jag än andas in så kan jag inte fylla lungorna med luft, kroppen är tung som bly och jag har ett hål i magen.
Strax efter klockan fyra i natt vaknade jag av att jag grät. Jag hade drömt. Om Söderkillen. Såhär var det:
Jag är med Söderkillen, vi är tillsammans tror jag, och jag är lycklig. Han är så fin och ler mot mig. Han bor i en stor villa bredvid mig. Så blir jag gravid. Och han backar, säger att han inte vill och att han inte kan vara med mig. Han lämnar mig och jag blir galen av sorg.
Jag börjar skugga honom och smyga runt hans hus. Först går jag bara förbi och tittar in. Jag ser att hans bröder är där, de sitter köket och har trevligt. Jag är ensam. Jag börjar smyga närmre huset och till slut smiter jag in i den stora villan och tassar omkring. Hela hans familj är där så jag får gömma mig. Jag är rädd för att bli upptäckt men samtidigt så vill jag vara så nära honom som möjligt.
Till slut upptäcker hans mamma mig och jag flyr ut ur huset, jag är rädd och skäms. Jag blir tvungen att berätta för mina föräldrar vad som hänt och skäms ännu mer. Jag tar vårt lilla nyfödda barn om ligger i en bilbarnstol endast iklädd blöja och går med mina föräldrar för att möta Söderkillen och hans föräldrar.
Jag ber om ursäkt, allt är hemskt och jag skäms så. Samtidigt ligger det lilla barnet där. Vårt barn. Så litet och sovande i sin aningslöshet och oskyldighet. Vårt kärleksbarn. Våra föräldrar pratar med varandra, jag tittar på Söderkillen och känner att jag håller på att gå sönder.
Jag går fram till honom och han håller om mig. Jag kryper in i hans famn. Han har en jacka med luva och jag står med ansiktet inne i luvan. Jag ber om ursäkt och säger att jag förföljde bara honom eftersom jag saknar och älskar honom.
Han säger att han förstår men att det går inte, han vill inte. Vi står kvar en stund, jag vill stå så för alltid och titta in hans ögon och känna hans andedräkt mot mitt ansikte. Men så vänder han sig om och går hem. Jag står kvar och tittar på vårt barn. Tänker "vad ska vi göra nu"? Och hur ska vi överleva det här?
Jag vaknar. Gråter. Ont i hjärtat.
Helgaktiviteter- att kompensera
I fredags var jag hos Herr Nyvaken. Vi åt indiskt take away, drack spanskt rödvin och kollade på Idol. Det sista var hans förslag och under tiden messade han och hans kompis åsikter om deltagarna.
Jag sov över och på lördagen åkte vi till par och familjeparadiset IKEA. Jag behövde lite grejer till min andrahands etta. IKEAbesöket gick bra, han tyckte att jag var en effektiv shoppare. Jag antar att det var en komplimang.
På kvällen var jag och M bjudna på middag hos hennes tjejkompis A. Jag tänkte ta det lugnt, inte gå ut och inte bli full. Men antagligen hade paraktiviteterna med Herr Nyvaken gjort mig lite obstinat för efter middagen drack jag X-antal gin och tonic, stannade kvar fast M gick hem, följde med till en bar och drack vin, följde med hem till A:s bror och drack ännu mer vin. Samt tyckte att det var en utmärkt idé att lämna mitt telefonnummer till både A:s bror och en annan kille.
Vid kvart i sex gick jag hem. Och var alldeles för berusad för att klättra upp i en loftsäng. Eller ens ligga ner. Så jag åt några mackor, drack massa vatten och tittade på barnprogram med Frida Hallengren som gäst och naturprogram med Linda Isacsson. Somnade till slut i soffan.
Och i soffan stannade jag kvar nästan hela söndagen. Jag tvingade ut mig själv på promenad eftersom vi har en stegtävling med stegräknare på jobbet men sedan återhämtade jag mig med en stor pizza och cola light.
Jag ska sluta träna
Nu är jag jättetrött och irriterad på mitt guldfiskminne. Den senaste tiden har jag alltid glömt något när jag ska träna. Senast var det handduken så jag fick torka mig med servetter från toaletten. Och det var inte första gången, ibland har jag tränat med Å och kunnat låna hennes handduk.
Innan dess har jag ett flertal gånger glömt deo, strumpor, rena trosor. Och två gånger har jag glömt en nyinköpt ansiktstvätt i duschen på gymmet.
Nu ska jag snart träna bobypump på lunchen. Men fick en känsla av att jag bara tänkte att jag skulle lägga ner ett träningslinne i väskan i morse.
Känslan stämde, inget linne.
Om jag är så här när jag är 29 år, hur fan kommer det att vara när jag är 39, 49, 59, 69?
Han vill ha barn- med mig!
Mys med Herr Nyvaken hemma hos mig igår.
I stundens hetta säger han att han vill ha barn med mig. Jag låtsas att jag inte hör det.
Efteråt frågar han om jag blev skrämd av att han sa så.
- Hallå, du pratar med tjejen som blev vettskrämd bara av att prata om att bli tillsammans, svarar jag.
- Du behöver inte vara orolig, jag menar ju inte nu, svarar han.
Nehenej, men ÄNDÅ! Vi har inte ens sagt att vi är tillsammans. Jag vet inte ens om jag vill ha barn. Vi har fan bara träffats i två månader. Ska man verkligen prata om barn då?
