lovelyn

Nu är jag snart packad. I dubbel bemärkelse.

Haha, vad nöjd jag är med den formuleringen. Jag är snart färdig med min flyttpackning och snart lite packad för att jag dricker vin. Jag dricker rödvin som tröst och för att fira. Tröst för att jag är tillbaka i singelträsket och för att fira min nya lägenhet.

Jag fick nycklar idag och inspekterade lägenheten. Den har högt till tak, är stor och nytapetserad och nymålad. Stor lägenhet för stora drömmar. Jag kommer aldrig att vilja flytta därifrån.

Idag känns det bättre. Jag har tagit bort kylskåpspoesin, analyserat med diverse vänner och varit inne på jobbet och fått nya uppdrag att ta tag i.
Dessutom så flyttar jag imorgon och bara det gör ju att jag får en nystart, en lägenhet utan minnen.

Fast jag var tvungen att messa honom idag eftersom jag upptäckte att jag fortfarande har hans extranycklar. Jag skrev "Hoppas att du är ok". Han skrev att "Det känns ok trots allt och hoppas att du känner likadant".
Ja, om inte han tar så allvarligt på det hela så tänker jag inte heller göra det.

/Lovelyn- skånsk singelsnäcka som snart slänger ut fiskekroken igen. Med mig själv som bete.

Det är över. Slut. Jag var lugn hela tiden som vi pratade i telefon. Vi var överens om att vi tycker om varandra men att det inte funkar. Vi funkar inte. Jag till och med skämtade lite och hade känslan av "jaja, det finns fler fiskar i havet".

Tills jag gick ut i köket och såg kylskåpspoesin som han skrivit till mig. Och som jag skrivit till honom. Fina och hoppfulla ord. Om ett liv ihop. Som inte varade längre än en andrahandslägenhet.

Vi har pratat. Och identifierat problemen.
Jag behöver närhet, ömhet och sex för att känna samhörighet mentalt. Han behöver känna samhörighet mentalt för att ge närhet, ömhet och sex.
Jag tycker inte att han släpper in mig i hans liv och vet därför inte var jag har honom, Han vet inte var han har mig och släpper därför inte in mig. 
Han tänker mycket på framtiden och barn och har svårt att ge när det känns så osäkert. Jag har svårt att tänka på framtid och barn när han inte kan ge och det känns osäkert. 
Vi är i olika åldrar och faser av livet.
Men vi har fortfarande ingen lösning på problemen.

Vi sa till och med saker som "Vi kanske ska ta en paus" och "Kommer vi vara vänner om vi inte är ett par".
Jag är lättad över att det inte bara är jag som tvekar. Men det är ändå så sorgligt.

Täckningen på mobilen är tillbaka. Rösten är på väg tillbaka.

Jag är på väg bort från Hornstull, i helgen flyttar jag till Skanstull. Ikväll kommer Herr Nyvaken hit och hjälper mig att packa. Vi har träffats ungefär lika länge som jag bott här. När vi började träffas höll jag också på att packa, för att flytta hit. Frågan är om jag ska flytta bort från Herr Nyvaken nu?

Igår träffade jag Herr Nyvaken. Vi hade inte träffats på två veckor och inte haft sex på tre veckor. Då tycker han att vi ska gå på bio. Så det gjorde vi. Jag orkade inte ens protestera. Vad skulle jag säga?

" Men ursäkta, kan vi inte ha svettig, ansträngande, underbar, sex i två timmar istället?"

Det var kul igår. God buffé, mycket champagne, dans till bland annat Timbuktu med trevliga människor. De flesta var trevliga i alla fall. Jag och M var också trevliga. Den mesta tiden i alla fall. En stackars grabb blev lite utsatt, först ändrade jag hans frisyr ,(hey, sån där frilla kan du inte ha) sen hällde M vatten på honom.

Idag straffas jag. Allmänt bakis- huvudvärk, trött, lätt illamånde. Och nästan ingen röst. Jag låter omväxlande som en kraxande kråka och viskande vildvittra. Ibland kommer något ljud som påminner om min röst men det är högst tillfälligt. Telefonsamtal undanbedes de närmsta dagarna.

Härlig lördag med brunch med Lena och T som var i stan på konferens, inköp av vin och kuvertväska och promenad längs Årstaviken.
Nu ska jag fixa frillan, måla naglarna, sminka fejan, dra på den lilla svarta och högklackade stövlar, dricka en drink och gå på 30-års fest.
Med näsdukar, halstabletter och nässpray i kuvertväskan. Jag klarar inte en hemmakväll till. Smällen tar jag imorgon.

Jodå, jag överlevde denna fredag.

Chefen tog mitt misslyckande med relativ ro och med gemensam ansträngning (och en summa pengar) löste vi problemet.

Jag har självdiagnostiserat mig på nätet. Halsfluss eller körtelfeber. Om jag inte är bättre på måndag tänker jag få en diagnos av doktorn.

Herr Nyvaken är också sjuk. Han sov när jag ringde igår men ringde idag. Så istället för att träffas och utbyta steptokocker idag har jag ätit en halv påse wasabinötter och kollat på "Let´s dance". High life.

Jag chattade med Telenors kundtjänst. Med en kille som hette Björn.

Jag: Jag har dålig täckning.
Björn: Har det varit så tidigare?
Jag: Ja, innan jag skaffade en ny dyr mobil för att kunna ha ert 3G-nät.
Björn: Har du testat stänga av telefonen och sätta på den igen?
Jag: Ja.
Björn: Har du en annan telefon som du kan testa att sätta in simkortet i?
Jag: Nej.
Björn: Det kan vara någon mast i området som inte fungerar ordentligt men vi har inte fått någon felrapport.
Jag: Då vill jag lämna en felrapport, med största sannolikhet finns det en trasig mast i närheten av Hornstull.
Björn: Jag ska lämna det vidare till teknikerna.
Jag: Tack.

Inte bra dag. Inte bra alls.

Imorgon måste jag ringa min chef och berätta att jag har misslyckats. Jag kan inte leverera det jag borde imorgon. Jag känner mig så misslyckad och som ett stort jävla skämt. Jag har iofs väntat på att de ska fatta det men ändå...så jobbigt.

Jag är fortfarande sjuk och har dessutom mens. Tjock i halsen, snorig, ont i kroppen och trött, så trött. Så blek att jag känner mig genomskinlig, äter massa onyttigheter för att orka jobba, ont i ryggen. Min kropp håller på att förfalla och jag orkar inte ens bry mig.

Mitt Skype bråkar med mig och min mobil har helt plötsligt skitkass täckning när jag är hemma. Hur lätt är det att jobba hemifrån då? Fattas bara att datorn också dör.

Herr Nyvaken har inte ringt idag som han sa att han skulle göra. Okej, vi pratade igår men idag behövde jag lite medlidande. Så jag ringde honom (pressad mot fönstret för att få täckning) . Han svarade inte och har inte ringt tillbaka. Är det han som dumpar mig nu? Om till och med killen som jag inte vet om jag vill vara tillsammans med dumpar mig kommer jag nog inte ha något självförtroende kvar.

Jag ska flytta om en vecka och orkar inte ens tänka på det, än mindre planera för det. Jag orkar inte ens diska just nu. Eller städa. Eller boka tvättstugan.

Livet är fan en lång och seg uppförsbacke nu.

Då är jag tillbaka i Stockholm. Tillbaka till verkligheten och den är inte rolig. Mitt slappande i Skåne straffar sig, nu är jag superstressad och måste antagligen jobba dygnet runt några dagar fram till helgen. Det känns extra lockande med den nya förkylningen som smög sig på mig igår kväll.
Fan.

Jag insåg att den här bristen på när inte var hållbar. På biblioteket kan man bara surfa en timme, på internetcafé kan man bara spela spel ("Nä, vi har inte word på våra datorer") och på Seven Eleven kostar det 19 kronor för en halvtimme. Och vännerna är inte hemma på dagarna.

Så idag löste jag bristen på nät. Jag har skaffat mobilt bredband och känner mig grymt uppdaterad och hipp. Också är jag stolt över att jag fått det hela att funka utan hjälp. (Okej, det var jätteenkelt men man ska ju glädjas åt det lilla).

Andra saker att glädjas över: strålande sol två dagar i rad, att jag kan cykla vart jag än ska, att jag ska äta middag med ett helt gäng brudar ikväll.

Jag har packat laptop och mobil (och ja, fyra par skor och som vanligt alldeles för mycket kläder) och flytt till Skåne en vecka. Underbart men dålig tillgång till internet.

Får berätta mer när jag är ordentligt uppkopplad igen. Men det känns så bra att vara här- trygghet, lugn och kärlek.

För övrigt skickade Linisen den femhundrade kommentaren häromdan. Kul! Tack vänner för att ni läser, kommenterar och finns. All min kärlek till er!

Är det inte skrattretande ironiskt att jag träffar män som är varandras motsatser?

Söderkillen ville bara ha sex. Inget annat.
Herr Nyvaken vill ha allt annat. Men inte sex.

Ska det vara så jävla svårt att hitta nån som duger? Eller är det jag som inte kan vara nöjd?

Jag är ledsen men det här är inte bra. Det här duger inte.

Fyra dagar sedan vi träffades och jag sov hos honom. En vecka sedan vi hade sex.
Idag gick vi ut och åt. Mycket trevligt, god mat, några öl och vi pratade hela tiden. Sedan hem till mig och drack te. Redan när vi kommer till mig säger han att han tänker sova hemma. För han ska jobba natt imorgon och behöver sova ordentligt. Fine, okej, visst. Alla har inte förmågan att klara sig på lika lite sömn som jag kan.

Vi sitter i soffan och dricker te. Vi pratar och myser. Klappar lite på varandra. Pussas. Någon kyss också. Klockan blir kvart i tolv. "Nej, nu ska jag nog dra mig hemåt" säger han. Fine, okej, visst. Alla vill inte ha lika mycket sex som jag vill.

Men jag lovar, jag hörde hur mitt hjärtas tickande för honom stannade. Jag har försökt, jag tror aldrig jag har försökt så mycket som den här gången. Men vi är olika och jag behöver mer än det här. Jag behöver mer än vänskap, jag vill ha närhet, sex och passion.
Den senaste tiden har det varit hjärt-lungräddning på det här förhållandet en gång i veckan. Hjärt-lungräddning är skitjobbigt. Jag orkar inte mer.

Det finns mycket i bloggvärlden, Framför allt mycket att reta upp sig på. Jag blir uppretad och det är fantastiskt kul. För tillfället har jag två kategorier av bloggar som jag läser, kommenterar och retas av. De har mer gemensamt än jag först trodde.

Kategori 1: Mammamaffian
Det började med Malin Wollin på Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/7148
När hon i somras fördömde mammor som inte är hos sina barn alltid blev jag arg över hennes "jag gör rätt, alla som inte gör som jag gör fel" attityd och skrev ett mail. Som hon publicerade på sin blogg och sedan var debatten igång bland kommentatorerna.

Eftersom Malin Wollin är bästis med Linda Skugge började jag även läsa hennes blogg, http://www.amelia.se/blogg/linda-skugge/
Numera kan man inte kommentera på hennes blogg (eh, vad är då poängen med en blogg). Så då får man maila. Det gjorde jag häromdan när Linda tyckte att folk är sjukskrivna med hittepåsjukdomar. Hon la ut mailet på sin blogg och skrev ett helt värdelöst svar.

Både Linda och Malin är läskiga. De framstår som fina, härliga mammor som ääääälskar sina ungar över allt annat. Och de gör de säkert. Kammar bort löss, bakar bullar och annat fint. Och är arga på ungarna ibland, i alla fall Malin.
Men samtidigt är de så fördömmande mot andra, mot till exempel andra mammor och sjukskrivna. Så självgoda och egocentrerade. "Jag skulle minsann aldrig lämna mina barn, jag förstår inte hur någon normalt funtad människa kan göra så". "Jag har minsann jobbat med feber, nyopererad, med kräksjuka. Kan man stå på benen så kan man jobba. Utbrändhet är hittepå."

Kategori 2: Modemaffian
Det här är egentligen en ganska harmlös maffia. Det är söta, unga tjejer som har långt hår, smala ben och pyttesmå hundar som heter Armani och Gucci. De skriver om vad de äter till frukost, vad de ska göra under dagen och fotograferar sig själva i dagens outfit. Men deras bloggar är antagligen världens egoboost för dem själva då de alltid får massa kommentarer om hur söta och snygga de är.

Dessa bloggar är omåttligt populära (why, why eller framför allt WHY?). Jag tror inte dessa töser tänkte på att de kan bli föremål för otrevliga kommentarer. Några av dem väljer att bara publicera snälla kommentarer.
Ibland försöker någon av dem skriva ett seriöst inlägg.
Det här var jag involverad i igår: http://mariavuitton.blogg.se/1202320840_horor.html#comment
"Jag kan inte förstå hur man kan prostituera sig, man är äcklig, smutsig och stackars hennes barn. Jag skulle aldrig göra det, man kan inte vara normal om man gör det".

Först tänkte jag att det bara var småtjejer som inte vet bättre, förhoppningsvis växer de upp och blir klokare. Sedan insåg jag att de är framtidens Linda & Malin. Skrämmande.

För övrigt är jag sjukt uttråkad av att bara sitta hemma och snörvla och jobba utan någon mänsklig kontakt. Om man bortser från ett bud som lämnade ett paket till mig. Jag väntade på honom hela förmiddagen och väntade med att duscha.
Efter lunch kände jag mig så sunkig att jag var tvungen att duscha. Naturligtvis kom budet då. Eftersom jag var naken och fick slänga på mig en morgonrock tog det en stund innan jag öppnade. Då ropade han genom brevinkastet.
"Hejsan, dig har jag väntat på" sa jag när jag öppnade, nyduschad i  morgonrock. Jag skulle kunna få en roll i nästa Gevaliareklam.

Det är fick jag som kommentar på mitt förra inlägg:

Postat av: Maria Vuitton

mariavuitton.blogg.se/1202222964_in_the_year.html#comment

Den som blir kommentar nr 10000 vinner de rosa pumpsen!:)

2008-feb-06 @ 20:34
URL: http://www.mariavuitton.blogg.se/
 
Jo, jag gillar ju skor. Men hon tror alltså att jag ska må bättre om jag vinner ett par rosa pumps? Sen kom jag på att hon säkert skickar samma kommentar till alla tjejer som har blogg här. Då kände jag mig mest irriterad, vad är det för töntigt kommentarsfiskande?
Härmed sätter jag upp en skylt på min blogg:

INGEN REKLAM, TACK!

Pratade med kära vännen som har en dotter och en son. Det är svårt med söner konstaterade hon.

" Det är ett helvete. Antingen blir de våldtäktsmän, nersparkade eller får autism".

Sonen är 2 månader gammal.

Jag är vuxen. Snart 30 år, över tio år sedan jag flyttade hemifrån. Sedan dess har jag bott med  kompisar i en trea, i en etta med min katt, med massa folk i en lägenhet i Malaga, i en tvåa med sambo och katten.
Plus några vändor hos mina föräldrar, en kompis tvåa som renoverades och nu en andrahandsetta.

Jag borde ha vant mig vid nya lägenheter och att sova ensam. Men icke. Jag är fortfarande pinsamt mörkrädd, specielt i stora lägenheter. När jag flyttar in i en ny lägenhet kan jag knappt sova de första nätterna. Det pågår en ständig kamp mellan mitt vuxna, kloka jag och mitt mörkrädda, irrationella jag.

" Vad var det för ljud? Det lät som någon håller på att bryta sig in."
(Men varför skulle någon bryta sig in här mitt i natten? De flesta inbrott sker på dagen för tjuvar vet att då är folk oftast inte hemma. Det var nog bara grannen som kom hem sent.)
"Herregud, det ser ut som om garderobsdörren håller på att öppnas. Någon har gömt sig där inne och kommer ut nu."
(Så denna okända person skulle suttit inklämd i min garderob hela kvällen för att sen smyga ut när jag gått och lagt mig. Troligt.)
"Det låter som någon annan andas här inne. Det ligger någon under sängen. Om jag håller andan kanske jag hör bättre."
(Jag tittade faktiskt under sängen innan jag gick och la mig. Det enda som händer om jag håller andan är att jag blir yr i huvudet.)
" Vad var det som fladdrade förbi i hallen? Det måste vara ett spöke. Som vill mig illa."
(Skärp dig. Det var bara ljuset från en bil som körde förbi. Blunda och slappna av nu.)

Så kan jag ligga i timmar. Ögonen uppspärrade och öronen på helspänn. Mobilen på armlängs avstånd. Den mörkrädda Lovelyn är inte 30 år, hon har nyss fyllt 7.

Det blev en bra kväll igår. Speciellt efter besked om att min nya andrahandslya med största sannolikhet blir min. Från 30 kvm på Hornstull till 60 kvm på Skanstull. Dyrare men inte så farligt mycket. Och jag slipper använda golvet som arbetsplats och skrivbord.

Kvällen igår började på Indigo. Drinkar med fd kollegorna, inklusive mitt gamla strul, och Herr Nyvaken. Vid ett tillfälle slog det mig att jag stod med nuvarande pojkvän och ett fd strul på stället där jag föll som en fura för Söderkillen. Jag väntar fortfarande på den dagen då jag kommer att springa på Söderkillen(snälla, låt mig vara snygg då). Jag är övertygad att det kommer att hända och att mitt hjärta kommer att hoppa över ett slag. Och sen är min förhoppning att jag går där ifrån och tänker "Jaha, vad var det som var så speciellt med honom?"

Men ja, jag var glad över att vara med Herr Nyvaken igår. Efter drinkarna gick vi till Mosebacke och klubben YES. Neneh Cherry och ett helt gäng dj:ade och Eagle Eye stod och rockade loss på dansgolvet. Det gjorde även vi och jag var så lycklig. Jobb-fixat, bostad-fixat, fin man-fixat, nya vänner-fixat. Men framför allt, stället kändes Malmö. Det Malmö som jag gillar. Jag kände mig hemma.

Ikväll ska jag ut med min några fd kollegor. Även Kollegan, han jag hamnade i säng med ett par gånger i somras, ska med. Och Herr Nyvaken ska också följa med.
Detta kan bli intressant.

Ibland undrar jag vad det är jag offrar för att få jobba med det jag gör. Ibland känner jag hur jag är på väg att förlora mig själv, det som är Lovelyn. Min essens, min skånska mylla, mitt jag. Jag har ryckt upp mina rötter och jag har problem med att få dem att rota sig här.

Jag bor i Stockholm som inte är min stad. Bara att försöka bo här suger musten ur mig. Detta ständiga letande efter boende, en relativt central andrahandslägenhet till rimligt pris. Att försöka sälja in mig som den optimala hyresgästen för att få bo i någon annans möbler i ett halvår, det är att krypa på alla fyra och le samtidigt.

Denna ständiga osäkerhet med arbetet. Komma som ny, alltid vara på hugget och allert, alltid göra sitt bästa för att få stanna. Fast jag egentligen fortfarande ofta känner mig som en ung praktikant och skäms över att jag får så pass bra betalt för det löjliga jobb jag gör. Bli tacksam över några månaders jobb, att slippa a-kassa ett tag till, det är lika värdigt som att slicka personalchefens röv.

Det avstånd jag kan känna både till gamla vänner och nya bekanta. Gamla vänner kan titta på mig och behandla mig som jag är en annan person på grund av vad jag jobbar med och var jag bor. Nya bekanta som inte är i branschen kan ha en konstig respekt för mig som jag inte förstår mig på. De som är i branschen ska man tävla med på något underligt sätt som jag inte heller förstår.

Och denna stad. Stockholm. Möjligheternas stad. Oändlighet. Oändlighet som kan äta upp mig. Hårda, mörka klippor överallt. Tunnlar med vassa lysrörsljus. Spärrar för att åka , spärrar för att komma in.
- Du är inte härifrån va?
- Nej, det är jag inte.

Den här boken bara måste jag läsa! "No kid- Fyrtio skäl att inte skaffa barn".

" Barn gör ditt liv till en mardröm med ständig oro, tungt ansvar och ofrånkomlig besvikelse. Barn kostar en förmögenhet och förstör ditt sexliv. Dessutom kommer du att tappa kontakten med dina vänner, inte kunna sova länge på helgerna och bli tvungen att äta skräpmat på hamburgerrestauranger.

     Men det är inte bara synd om föräldrarna, det är minst lika synd om barnen. De har ingen framtid eftersom varje barn som föds bidrar till växthuseffekten och hotar hela vår planets existens. Och glöm inte att världen redan är överbefolkad.

     I No kid utmanar Corinne Maier den i dag överallt förekommande bilden av den lyckliga familjen. Hon pekar på att barn numera närmast har blivit en moderiktig accessoar. I medierna matas vi med glamourbilder på lyckligt leende kändisföräldrar och deras barn. Och man försöker inbilla oss att det finns perfekta familjer och perfekta barn.

     Har man inte barn förutsätts det att det är synd om en. Men det kanske är tvärtom? I stället för barnlösa borde det heta barnfria.

     Corinne Maier ger oss fyrtio skäl att inte skaffa barn och det är elakt, omskakande och uppfriskande för såväl dem med som utan barn".

http://www.internetbokhandeln.se/no-kid-fyrtio-skal-att-inte-att-skaffa-barn-corinne-maier-9177387821/bok/9789177387824/

Nu har jag lite ont i magen. Ni vet, känslan av att något är fel. Men man är inte säker. Och kanske är det bara jag som nojar. Men om man inte har träffat sin älskling på en vecka vill man väl ses även om man råkar vara lite trött? Eller är det bara jag som överdriver?
Trötthet har aldrig hindrat mig. Att jag ska upp tidigt har aldrig varit en anledning till att inte ses. Bakfylla har aldrig hindrat mig att ha sex.
Jag tycker att det är tråkigt och ett teckan på lathet när man inte kan anstränga sig. Jag kräver inte att han ska bestiga Mount Everest. Han ska bara bestiga mig och hur jobbigt kan det vara?

Det finns uppenbara risker med att jobba hemifrån. Idag sov jag till klockan 10. Än så länge har jag skrivit en planeringslista, skickat några mail och laddat Skypekontot.
Jag har ännu inte duschat eller borstat tänderna och jag har mysbyxor på mig. Jag tror att jag måste göra som Carrie i "Sex and the city". Ta med mig laptopen och sätta mig på ett café eller bibliotek och jobba. Men det kan vänta till på måndag. Nu är det ju snart helg.