Sär säg
Det protesteras ofta mot särskrivningar nu för tiden. Men jag vill protestera mot ihopsägningar.
Det värsta exemplet är när man pratar i telefon och ska säga hejdå. En del säger "pusshej", i ett ord. Eller ännu värre "jagälskardigpusshej".
Visst är det väl bra att ofta berätta att man älskar varandra. Men inte så där slentrianmässigt så att den som hör det inte ens kan ta det till sig.
Viktiga saker vill jag höra med emfas och betoning. Bara för att man är ihop behöver inte orden sitta ihop.
Puss. Hej!
Personlig kock
Det finns vissa fördelar att vara sambo med honom.
Som när han grillar den (enda) egenhändigt fångade öringen, kokar några potatisar till, gör tzatsiki och stoppar allt i matlåda. Tar med den från Åre till Stockholm och påminner mig om att ta med den till jobbet.
Nu är jag både mätt och nöjd och har imponerade kollegor.
Att hitta roten till problemet
Något av det svåraste är föreställningarna.
Först tänkte jag att det var de allmänna föreställningarna som störde mig. Eller det som jag ser som allmänna föreställningar om hur man ska vara som ett par. Varje gång jag pratade om oss, "Vi var i Skåne över midsommar" så tänkte jag, "Åhnej, nu har jag blivit en sån parmänniska som bara pratar i vi-form". Att jag liksom hade försvunnit i allt vi. Också tänkte jag att nu är det bara villa-volvo-vovve-barn-renovering kvar. Jag måste bli en sån där huslig kvinna och vilja ha barn snart.
Sen tyckte jag att det var han som hade föreställningar om hur jag skulle vara. Att jag måste älska att delta i hans friluftsliv, att jag måste vilja ha sex alltid, att jag aldrig ska klippa mig kort. Jag kände press på mig att vara perfekt och bäst, den söta, snälla, fina, underbara flickvännen varje dag. Inte gnälla, klaga, noja.
Men nojade gjorde jag. Både i mina tankar och till honom. I mitt huvud var det högst relevant, när jag öppnade munnen lät det inte lika bra och hans oförstående miner och förvånade, förnärmade ord gjorde mig frustrerad.
Så insåg jag, att de flesta av föreställningarna är mina egna. De människor som jag bryr mig om, bryr sig inte om vilken typ av relation jag har, så länge jag är lycklig. Och han blev ju faktisk kär i mig precis som jag var, och tvivlade aldrig på mig.
Så nu ska jag bara bekämpa mina egna föreställningar och försöka inse att jag är fantastisk och perfekt, precis så fantastiskt operfekt som jag är.
Orättvist
Det är orättvist.
Orättvist att det är en självklarhet för mig att ha ett SL-månadskort, när du måste planka.
Orättvist att jag har ett välbetalt och statusfyllt jobb, när du måste snatta mat.
Orättvist att jag precis flyttat in i min pojkväns fint renoverade, centrala bostadsrättstvåa, när du ibland har tvingats sova ute.
Orättvist att jag hade lätt för mig i skolan, när du kämpade med varje stavning och uträkning.
Orättvist att jag hade lätt för att skaffa bra vänner, när du hade svårt att träffa vänner som inte drog ner dig i skiten.
Orättvist att jag alltid har haft ett bättre skyddsnät, när du har haft ett med stora hål.
Orättvist att jag kan unna mig lyxiga, långväga resor, när du inte ens har råd att åka till vår hemstad.
Orättvist att jag får massa pengar av våra föräldrar vid vid varje jul och födelsedag, när du inte får någonting.
Orättvist att jag är så lycklig, när du måste dämpa dina sorger med droger.
Jag skäms.
Jag skäms så mycket för det orättvisa att jag blev både stum och fick kramp när jag såg dig igår. Jag hörde och såg dig men fastnade vid övergångsstället med min välfyllda Konsumkasse som jag skulle bära hem till min fina bostad som jag delar med min underbara pojkvän.
Jag skämdes när jag såg dina skabbiga dreads, din bleka hy och dina insjunkna kinder. Ditt namn fastnade i min hals, kom aldrig ut genom mina läppar. Jag kunde inte visa min lycka för dig när du håller oss alla på avstånd.
Jag kunde inte störa din självvalda ensamhet, förstöra din stolthet.
Jag skäms för min tur, styrka och lycka.
Du skäms för din otur, svaghet och olycka.
Orättvist.
Tur eller val?
"Kärlek är för dom som har tur" sjunger Thåström.
Vi har tur.
Tur att vi hittade varandra där bland alla andra på nätet.
Tur att vi gillade varandra.
Tur att vi blev sams när vi bråkade.
Tur att vi började lita på varandra.
Tur att vi är lyckliga ihop.
Eller handlar det om val?
Vi har val.
Vi valde att se varandras potential.
Vi valde att fokusera på den andras positiva sidor och acceptera de mindre positiva.
Vi valde att reda ut missförstånd och be om ursäkt istället för att fly.
Vi valde att lita på varandra.
Vi valde att ge det bästa till varandra.
Tack och hej då
För ungefär ett och ett halvt år sedan startade jag den här bloggen. Då hade jag varit mer eller mindre singel i ett par år och hade precis flyttat till Stockholm för att jobba. Syftet med bloggen var att hålla mina vänner i Skåne uppdaterade om mitt stundtals förvirrade, ibland ensamma och ledsna och ibland roande och fantastiskt skojiga liv som skånsk singelsnäcka i Stockholm.
Under de cirka 18 månader som passerat har jag flyttat tre gånger, bytt jobb eller anställningsform ännu fler gånger, startat eget företag, blivit 30 år gammal och antagligen dejtat fler män än antal år som jag fyllt. Det har varit 18 månader av toppar och dalar, tvivel och tårar, lycka och skratt.
På Spraydate hittade jag min kollega, Ekorren. Efter en långsam start blev det en dejt och sedan flera. Tveksamheter, tvivel och osagda ord gjorde att riktig närhet och förtrolighet inte riktigt ville infinna sig. Men det var hela tiden något som gjorde att vi fortsatte att träffas. Försiktigt blev han och jag ett vi och känslan av lycka blev starkare.
Han tog sig över Atlanten för att tillbringa en vecka med mig i Mexiko. Och helt plötsligt, där på andra sidan av det stora havet, kändes allt så självklart. Vi pratade om saker som vi borde pratat om tidigare, älskade innerligare än någonsin och det kändes att framtiden var vår, tillsammans.
Hans extranycklar sitter i min nyckelknippa, han följer med mig till Skåne nästa gång och vi har sagt de tre orden. Jag, Lovelyn- den skånska singelsnäckan, är bara skånsk och snäcka och känner att jag inte vill fortsätta skriva här. Det har varit underbart att få kommentarer av både vänner och folk jag inte känner. Detta har varit min terapi och dagbok men jag känner inget behov av det just nu.
Tack till alla er som läst och kommenterat, ni har gjort bloggen till vad den varit. Kärlek och lycka till er.
Nästan på väg
Om ungefär tre timmar ska jag gå upp. Därför är det hög tid att jag går och lägger mig. Klockan 04.00 ska jag sitta i en taxi på väg till Arlanda. Och sen flyga Köpenhamn-Atlanta-Managua. Imorgon vid den här tiden sover jag i en hotellsäng i Nicaragua.
Jag lämnar regnrusk, jobb, fakturor för sol, indiantempel, läsa bok. Rom, reggaeton, strand, slappa och mycket mer.
Det känns så underbart skönt. Jag kanske skriver här, eller inte. Vi får se. Om vi inte hörs så får ni ha en bra jul och ett gott nytt år.
Puss!
Vi ses på playan
Här sitter jag och snorar, hostar och känner mig lätt febrig. Har en del jobb kvar att fixa, fakturor att skicka, bokningar att göra, pengar att växla, räkningar att betala och böcker att lämna på biblioteket innan jag och Frun åker till Centralamerika på söndag morgon.
Också ska jag träffa vännen från London som är på besök.
På besök kommer också Ekorren. I Mexico. Jag hade sagt något om att det var synd att vi inte fick fira nyår ihop och det tyckte visst han också. Han ringde mig och frågade om det var okej att han mötte upp oss i det mexikanska semesterparadiset. Det var mycket mer än okej.
Du känner mig och vet vad jag känner
Jag visste att det finns risker med att fläka ut sitt liv på det här sättet på nätet. Men jag tänkte inte riktigt på vilka konsekvenser det kunde få. Jag vet inte om jag kan fortsätta att skriva nu.
Han har läst min blogg. Nästan hela tiden sedan vi började träffas. Han vet ALLT.
Jag känner mig blottad och hudlös. Påkommen och dum. Och förvånad över att han har fortsatt att träffa mig, utan att säga något om allt han vet.
Vi sov ihop i natt. I morse gjorde jag om idiotin att läsa hans mess. En gång är dumt, ännu en gång är idioti. Den senaste tiden fanns där inget som direkt oroade mig. Tror jag.
Däremot väldigt flörtiga mess som skickats precis efter vi varit i Åre första gången. Bilder fram och tillbaka, "när ska vi ses". Med en tjej som han inte verkade ha träffat, från match.com kanske.
Och jag som frågade honom på väg från Åre om han träffade någon annan. Nej, sa han.
Och när vi några dagar senare hade match.com bråket sa han att han inte hade tänkt träffa någon av dem han haft kontakt med.
Därför gjorde det ont, ont, ont att läsa de messen.
Och jag kunde inte äta frukost och låtsas som ingenting. Inte när jag skulle ta tåget till Skåne om en timme och åka till Centralamerika i 6 veckor om en vecka. Då kan jag inte låtsas som att jag litar på när jag har så svårt att göra det.
Så jag erkände vad jag gjort.
Och han erkände att han visste att jag gjort det innan. Det visste han eftersom han läst det här. Det och allt annat. All min osäkerhet, de andra männen. Det som gjort honom osäker på mig. Men också hur jag lagt ner alla andra och hur jag valt honom och vad jag känner för honom nu.
Och jag vet att han säkert läser det här. Det vet jag att du gör. Finaste.
Han förföljer mig!
Först dök han upp i min laptop.
Sedan på Lemon bar på Kungsholmen där jag var någon timme i lördags natt.
Ja, bilden är lite suddig (precis som jag var) men den mustaschen känner man igen.
Det var en lustig kväll. Den påbörjades med en sing-song writer/country konsert på Söder. Därefter till Lemon där det spelades tja, ni kan kanske gissa med tanke på bilden. jag tror till och med att Gyllene tider fick komma till tals.
Min kompis bror och hans kompis hällde i mig gin och tonic. Sen hällde brorsan ut ett glas vitt över bardisken och mig. En kille trodde att jag var från Småland. En annan trodde att jag var lesbisk. En tredje tyckte att jag skulle testa strippstången (ja, de hade en sådan). När Ekorren ringde för tredje gången hörde jag det äntligen, lyssnade av hans två oroliga meddelanden, sa nej tack till att dra vidare till Patricia och satte mig i en taxi hem till kärleken.
Och nej, jag menar inte Günter!
Men jag står inte för Günter!
Min musik i iTunes har hamnat i en oreda sedan jag bytte laptop. Jag har upptäckt låtar som jag inte visste att jag hade. Och som jag absolut inte vet var de kommer ifrån.
Vad fan gör "Ding dong song" bland mina låtar?
Jag står för mina stödstrumpor
I lördags började de allvarliga förberedelserna inför resan. Över 3000 kronor spenderade jag.
På:
Kategori Friluftsliv
Ryggsäck- 45 liter
Underställ
Resehandduk
Myggnät
Myggmedel
Kategori Bekvämlighet (eller tant-varning)
Tvättlina
Ögonmask
Uppblåsbar resekudde
Stödstrumpor
Öronproppar
Pengabälte
Pannlampa
Adapter
Kategori Kan jag använda till annat
Vindträningsbyxor
Trosor och bh:ar
Kategori Tyskt
Birkenstocksandaler
Fru konstaterade nöjt att det skulle bli spännande att se mig osminkad och opiffad nästan hela tiden i 6 veckor. Inte ens hårtorken får följa med. Jag har sagt att vi borde ha en resedagbok så vi kan lägga upp bilder. Jag kanske tar tillbaka det.
Välkommen till Hajk...
...idag ska vi lära oss att göra en barkbåt. Eller att umgås med hans familj. Ja, för det var ju det jag gjorde förra helgen. I Värmland och hela familjen lät ungefär som programledaren i Hajk.
Hans mamma barnmorskan pratar precis som han gör, och verkar vara lika musslig.
Hans pappa polisen berättade att konstverket i rondellen i Degerfors i folkmun kallas slappetasken.
Hans morfar gör frukost på sängen till mormor. Varje morgon.
Med mormor och morfar gick vi auktion och såg på när lokalbefolkningen fyndade broderade dukar, kopparkannor och porslinsprydnader. Hos pappa fick vi kaffe och kaka och hos mamma lax och sherrysås.
Alla var snälla och nyfikna och alla kommenterade att han inte berättat om mig tidigare.
Jag kände mig förvirrad och utelämnad och när vi var ensamma fick jag mindre psykbryt gånger två. Kan ha varit situationen eller bara PMS. Efter släktpärsen vilade vi upp oss i Åre i två dagar. Släkten tycker att jag ska lära mig åka skidor. Jag tycker att bastubad på Holiday club, mums från chokladfabriken och vin räcker bra.
Men så brukar jag ju säga att man ska testa det mesta minst en gång.
Söndagsstrunt
Nä, jag är inte gravid. Däremot kommer jag snart att växa ur det enda smaknamn jag någonsin haft. För inte kan man kallas "lillen" om man är tjock. Och tjock är det jag kommer att bli om jag fortsätter att ägna min tid åt att äta och dricka vin i denna omfattning. Sex är den enda träning jag ägnar mig åt nu, och även om det kan vara ganska ansträngande så är det inte träning.
I fredags somnade jag fullt påklädd med huvudet på armen i Ekorrens säng. Och nu ska min laptop få sova i garderoben. Jag har gått från PC till Mac. Ekorrens gamla Mac som inte han behöver nu när han köpt ny. Han fixade alla program, flyttade material från PC:n till Macen, speedade upp det mobila bredbandet. Allt under tiden som jag sov.
Hemma hos gift väninna på tjejmiddag i lördags. Framgångsrikt par som jobbar jämt, med central bostadsrätt med takhöjd 3,40. Enorma bokhyllor med massa böcker som jag kollade in. Hälften av böckerna var olästa, ryggarna var helt släta. Fasad.
I sovrummet bilder från parets bröllop. I hallen fler foton och inbjudningar till vänners bröllop. På hennes hand guldringen med diamanten. Men när alla utom jag hade gått kom bekännelsen. Hon är förälskad i en annan. Han skulle aldrig kunna passa som hennes man. Men hon skulle inte säga nej till en kyss.
Fasad.
Ariska horor på jackan
Jag och Frun skrattar åt Lillasystern minst tio gånger om dagen. Vi trodde att hon skulle liva upp med lite ungdomlighet här i lägenheten. Alltså crazy fyllehistorier, galna sexstories och sånt. Men istället håller hon för öronen när jag och Frun pratar snusk. Men rolig är hon och ibland kommer det fula ord ur hennes mun, utan att det var tänkt så.
Ikväll stod hon och rollade sin jacka som var luddig efter en nyinköpt, vit, stickad tröja.
Fru: Men det är ju på insidan av jackan, det syns ju inte i alla fall.
Lillasyster: Men jag kan ju inte ha en svart tröja på mig. Det är vitt luder.
Fast synd att hon inte sa "Jag rollar vitt luder", utan r i rollar. Men det är ju sånt som jag, snusktanten, tänker på. Kan man få tourettes syndrom så här på äldre dar? Jag har helt klart hellre ålderstourettes än åldersdemens om jag får välja.
Ikväll stod hon och rollade sin jacka som var luddig efter en nyinköpt, vit, stickad tröja.
Fru: Men det är ju på insidan av jackan, det syns ju inte i alla fall.
Lillasyster: Men jag kan ju inte ha en svart tröja på mig. Det är vitt luder.
Fast synd att hon inte sa "Jag rollar vitt luder", utan r i rollar. Men det är ju sånt som jag, snusktanten, tänker på. Kan man få tourettes syndrom så här på äldre dar? Jag har helt klart hellre ålderstourettes än åldersdemens om jag får välja.
Ger ett sken av moderskap
Jag tror att jag är skengravid.
Tack till Greys anatomy som lär mig väsentliga termer. En av mina bästa vänner är gravid och därför vet jag att redan i början blir man mer anfådd och orkar mindre på grund av den ökade blodvolymen.
Och jag blir mer anfådd och orkar mindre när jag tränar.
Eller så är jag bara ur form på grund av alldeles för lite träning och för mycket kontorstols sittande på sista tiden.
Eller så har jag förbrukat all ork till träning under de intensiva år då 7-8 pass i veckan var en normal dos.
Eller så är jag gravid på riktigt.
Avbrutet- hur många procents skydd ger det egentligen?
Låt mig bara ligga ner en stund
Jag är matt.
Min ena chef skickar mail med massa information som jag inte vet vad jag ska göra med. Andra jobbmänniskor har krav och förfrågningar och undringar. Jobb ska göras, göras, göras. En president ska väljas. En långresa ska planeras. Jag är pank och ska åka till Värmland, Jämtland och Skåne. Jag har skulder. Både i pengar och känslor. Bristvara båda två men också tid som aldrig räcker till. Jämställdheten har avstannat, männen tar inte ut sin pappaledighet och kvinnorna blir sura när de diskar för femte dagen i rad. Orkar inte träna och fick näsblod över frukosten i lördags. Mail som ska skrivas, mess besvaras, samtal ringas. Brasa i kakelugn, ost, kex och vin, lust och lycka som jag ville skrika ut men som kvävdes för hur ska jag kunna skratta när andra gråter.
Ingen vill vara ensam, men alla är det.
Min ena chef skickar mail med massa information som jag inte vet vad jag ska göra med. Andra jobbmänniskor har krav och förfrågningar och undringar. Jobb ska göras, göras, göras. En president ska väljas. En långresa ska planeras. Jag är pank och ska åka till Värmland, Jämtland och Skåne. Jag har skulder. Både i pengar och känslor. Bristvara båda två men också tid som aldrig räcker till. Jämställdheten har avstannat, männen tar inte ut sin pappaledighet och kvinnorna blir sura när de diskar för femte dagen i rad. Orkar inte träna och fick näsblod över frukosten i lördags. Mail som ska skrivas, mess besvaras, samtal ringas. Brasa i kakelugn, ost, kex och vin, lust och lycka som jag ville skrika ut men som kvävdes för hur ska jag kunna skratta när andra gråter.
Ingen vill vara ensam, men alla är det.
Tre sprutor, tre glas vin och lite drickvaccin
Sjukdomar, vik hädan!
Jag är nu immun mot hepatit A och B, tyfoid, kolera och stelkramp. Tre sprutor blev det, som jag klarade galant med Fru som support. Eftersom jag, till min stora besvikelse, inte fick något bamseklistermärke tröstade Fru mig med tapas och vin i gamla stan efteråt.
Sen gick vi en sväng till Spy Bar där Kollektivet Livet, några vänner till Frun, hade lite happenings och fest i anslutning till inspelning av Studio Virtanen, Virtanens program på tv8. Vi kollade på inspelningen. Det var gubbar i det som heter gubbrummet. Journalisten och författaren Dick Sundevall, hans son Carl M Sundevall (Spy Bar-chef) filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö och journalisten Erik Hörstadius.
Och smått gubbigt var det.
Sen spelade ett grabbgubbigt band och efter det stand-up av grabbgrabbig så kallad komiker som hade tappat rösten.
Då gick vi hem. Och avslutade kvällen med drickvaccin. En kolerashot per da håller magen gla.
Chock och larm
Expressen har inte insett att vi bor i Sverige som ligger ganska långt upp på norra halvklotet. Nu toppar de hemsidan med: "Nu kommer köldchoken. Smhi-larm: Halka och snö i helgen"
Ungefär som om det var en naturkatastrof på gång. Nu väntar jag bara på att allmänheten ska uppmanas att stanna inne, stänga alla ventiler och sätta på radion.
Ungefär som om det var en naturkatastrof på gång. Nu väntar jag bara på att allmänheten ska uppmanas att stanna inne, stänga alla ventiler och sätta på radion.
Det går undan
Jodå, Söderkillen svarade.
"Fan. Jag misstänkte att det var så. Jag har tyckt väldigt om att träffa dig men kan trots det säga att jag hoppas att du kammar hem vinsten, för det är du värd. Det kanske inte passar med ett skämt men från december byter jag avdelning till konkursavdelningen."
Han är jurist och nu tingsnotarie. Har humor in i det sista och lämnar en dörr öppen.
Men om mindre än två veckor ska jag träffa Ekorrens familj. Vi ska ta en liten roadtrip till hans uppväxtort i Värmland och sen en sväng till Åre. Galet seriöst.
Och om ungefär en månad sitter jag och Frun på planet till Nicaragua. Livet snurrar ruskigt snabbt.
