Tid som flytt, tid för flytt
På onsdag är det dags. Jag tar mitt pick och pack och flyttar från frun på Liljeholmen till finaste på Mariatorget. Flytten var egentligen planerad till förra helgen men då var han tvungen att åka utomlands med jobbet och sen blev han sjuk. Vi har redan förberett, han har rensat i garderoben och gjort plats i lådor. Jag har köpt ett skoskåp och packat.
Det har hela tiden känts bra och vi har med små steg närmat oss samboskapet. Men såklart har mina nojor dykt upp ibland. Att besöka IKEA och storhandla mat på en lördagkväll ligger inte i min natur och jag måste alltid djupandas efter sådana upplevelser.
Men nu, när jag har väntat på den stora dagen i en och en halv vecka extra, är jag övertygad. Jag vill bo med honom. Jag längtar efter det. Jag vill dela mitt liv med honom.
När rädslan vinner över förnuftet
(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)
Jag gillar att ha kontroll. När jag inte känner att jag har kontroll blir jag rädd. Då försöker jag återta kontrollen. Men kärlek och kontroll går inte ihop. Att blanda de två är som att blanda olja med vatten. Det blir inte bra. Det går inte. Om min kärlek är vatten så kan jag säga att det ligger lite olja ovanpå vattnet just nu. Oljan är svartsjukan.
Det är jättekonstigt och en sida av mig som jag inte kände till. Jag har nästan aldrig varit svartsjuk tidigare. I korta stunder kanske men aldrig så här. Jag drömmer att han har sex med andra eller att han lämnar mig för någon annan. Och jag skäms för det, men ännu mer för de små dramatiska tjafsen som jag har skapat. Inte okej.
Försöker jag förstöra bara för att jag är rädd för att det ska gå sönder? Testar jag honom för att jag tycker det är läskigt att lita på? Är detta tillfällen när jag inte ska lita på min magkänsla? Är det ihopflyttningen som gör mig rädd eftersom min självständighet hotas? Är det gamla spöken från vår första tid som jag inte riktigt bearbetat?
Jag vet inte. Men jag vet att det inte finns någon logik i kärlek. Han älskar ju mig. Han vill bo med mig. Han vill dela liv med mig. Det är bra mellan oss, egentligen kan jag inte se något skäl till att han skulle behöva någon annan än mig. Trots det vill jag ibland hellre fly än illa fäkta.
Samtidigt talar all statistik om att en stor del är otrogna, förr eller senare. Och jag har sagt att jag vill inte veta om det händer och inte betyder något. Ändå vill jag ha kontroll, testa och hålla på. Det funkar inte, det bara förstör. Men rädsla för att bli övergiven är en stark känsla, tydligen ibland starkare än mitt förnuftiga jag.
Jag hoppas att jag hittar verktyg för att separera den där oljan från vattnet.
Utanför boxen
(Serieruta från "Jag är din flickvän nu" av Nina Hemmingsson)
Jag hade under mitt 30-åriga liv aldrig åkt skidor. Eller jo, en gång i Skåne och då stukade jag armen. Jag tänkte aldrig åka skidor. Det verkade kallt och jag gillar inte kyla. Och jag gillar inte att skada mig. Också är jag både höjdrädd och farträdd. Den där motviljan mot skidåkning var liksom en del av mig, en definition. "Nej, jag åker inte skidor".
Men så kom han in i mitt liv. Med lägenhet i Åre och sin stora passion för utförsåkning. Det blev svårt att värja mig, jag kunde ju hyra utrustning och prova. Så det gjorde jag. Det var fint. Och det var hemskt. Vackert vitt. Äckligt branta backar. Glädje över klarade åk. Dödsångest och gråt i en röd backe. Prestationsångest för jag vill ju vara den perfekta flickvännen. Ilska när jag jag kände att han förväntade sig mer av mig och när han inte förstod att detta var lite av en uppoffring för mig. Närhet när vi efteråt somnade på soffan, iklädda svettiga underställ.
Tre resor till snön har det blivit under säsongen och jag har lärt mig att uppskatta skidåkning. Det kan vara både trevligt och kul och nästan underbart ibland. Jag har gjort framsteg varje gång men jag har också varit rädd varje gång. Nu har jag köpt skidutrustning. Jag kommer alltså att fortsätta åka. även om jag aldrig blir någon Anja Pärsson.
Jag klev utanför min bekvämlighetsbox för jag visste hur mycket det betydde för honom. Det är ju sånt man ska göra när man är ihop. Men jag tycker den där gränsen mellan att offra sig själv och göra något för den andras skull är fin. Och jag är livrädd för att hamna på fel sida.
Singelsnäckan blir sambosnäcka
Det började redan efter några dejter. Då flyttade min tandborste in. Sen kom ansiktstvätt. Bodylotion. Hårtork.
Han skaffade en större espressokanna.
Jag fick en egen nyckel och lärde mig hur spisen fungerar.
I juli måste jag, Frun och Lillasystern lämna lägenheten på Liljeholmen. Kanske skulle jag hunnit få en liten etta genom en av mina platser i de två bostadsköer tills dess. Annars kunde jag säkert fått ett nytt andrahandskontrakt tills jag fått ett i förstahand.
Men det satte han stopp för.
För han föreslog att jag skulle flytta in, på riktigt. Jag hade tänkt på det, men ville inte fråga. Jag vill ju klara mig själv och ville inte att han skulle känna sig tvingad att ta hand om mig. Men han frågade och jag blev otroligt glad. Fast jag var tvungen att fråga om han egentligen var medveten om hur många par skor jag har.
Nu är det bestämt. Jag flyttar in i juli. Om det går bra får vi fundera på att skaffa något större, tillsammans. Jag är glad, spänd, orolig, lycklig. Allt på en och samma gång. Får påminna mig själv om att han är inte som den fd sambon, och jag är inte riktigt samma person som jag var då.
Men det är skrämmande. För jag vet att det inte alltid är lätt. Jag vet att jag har svårt för att känna mig beroende eller begränsad. Jag vill kunna skita i att äta lagad mat i tre dagar om jag känner för det. Men om jag nu ska äta, så vill jag göra det med honom. Samtidigt så är jag fortfarande ointresserad av matlagning, krukväxter och renovering.
Jag vill dela mitt liv med honom, men vet att det kräver kompromisser från båda håll. Det är inte lätt. Men vi prövar.
Den rosa bubblan
Finns det någon anledning att gå ut när snön yr galet mycket utomhus och mannen springer iväg och handlar frukost? Finns det något skäl att gå upp ur sängen när man kan sitta i den med en laptop och lyssna på smöriga kärlekslåtar? Finns det någon mening med att blogga när man bara vill skriva inlägg om hur löjligt förälskad man känner sig?
Okej, jag ska inte klaga
Underbar kväll igår med mat, sex, mys, massage, pussar, fina ord. Massa bomull runt taggtråden i magen.
Idag är det fredag med strålande sol, lunchträning och i kväll ska jag umgås med familjen (Fru och Lillasystern) och Ekorren.
Det här skickade han nyss. Så nä, jag ska inte klaga.
Det svåraste med ensamhet är när man blir två
Ska det verkligen vara så svårt att skriva om det? Om känslan av att inte längre vara ensam eller själv. Om känslan av att vara två.
Om hur konstigt jag tycker det är att han kan sakna mig jättemycket fast vi nyss umgåtts i fem dagar och bara varit ifrån varandra ett dygn.
Om hur förvånad jag blir när han hellre kommer hem till mig och sover än sover hemma när han jobbat till klockan halv två och ska gå upp klockan sju.
Om hur ställd jag blir av allt stöd och all hjälp han ger mig, utan att jag behöver be om det.
Om hur det känns som mitt inre fylls av varmt te när vi sover sked.
Om hur jag inte kan sluta titta på honom, när han kör bil, står i duschen, sitter vid datorn och hur jag saknar honom när vi inte sitter mitt emot varandra och jobbar.
Om hur våra ögon tårades när vi såg "Into the wild" för att vi inte vill vara ensamma. Och för att vi inte är det.
Om hur konstigt jag tycker det är att han kan sakna mig jättemycket fast vi nyss umgåtts i fem dagar och bara varit ifrån varandra ett dygn.
Om hur förvånad jag blir när han hellre kommer hem till mig och sover än sover hemma när han jobbat till klockan halv två och ska gå upp klockan sju.
Om hur ställd jag blir av allt stöd och all hjälp han ger mig, utan att jag behöver be om det.
Om hur det känns som mitt inre fylls av varmt te när vi sover sked.
Om hur jag inte kan sluta titta på honom, när han kör bil, står i duschen, sitter vid datorn och hur jag saknar honom när vi inte sitter mitt emot varandra och jobbar.
Om hur våra ögon tårades när vi såg "Into the wild" för att vi inte vill vara ensamma. Och för att vi inte är det.
Tur att jag har en fru
Frun både ringde och mailade från jobbet igår. "Nu måste du gå och vaccinera dig. IDAG. Jag vill inte åka med dig till Centralamerika om du ska vara döende när vi är där för att du inte vaccinerade dig".
Ja. Jag ska. Sa jag. Men gjorde det inte. För jag hade ingen som kunde hålla mig i handen. Frun jobbade och Ekorren är i Malmö och jobbar (så orättvist, jag vill också vara i Malmö) . Och om jag ska bli stucken med sprutor, säkert flera stycken, måste jag ha någon att hålla i handen.
Så istället går jag och Fru tillsammans till vaccinationskliniken idag. Hon messade imorse och sa till mig att klä mig ordentligt för nu är det kallt och ruggigt.
Vad skulle jag göra utan Frun?
Ja. Jag ska. Sa jag. Men gjorde det inte. För jag hade ingen som kunde hålla mig i handen. Frun jobbade och Ekorren är i Malmö och jobbar (så orättvist, jag vill också vara i Malmö) . Och om jag ska bli stucken med sprutor, säkert flera stycken, måste jag ha någon att hålla i handen.
Så istället går jag och Fru tillsammans till vaccinationskliniken idag. Hon messade imorse och sa till mig att klä mig ordentligt för nu är det kallt och ruggigt.
Vad skulle jag göra utan Frun?
Illusion eller det enda äkta
Fast man vet ju aldrig.
Något som verkar vara okrossbart går helt plötsligt sönder som ett bräckligt vinglas mot diskbänkskanten. Något som verkar vara ett möte mellan både själ och kropp kanske bara är ett möte mellan kroppar. Något som känns som lycka kanske bara är längtan och vilja.
Man har inte en jävla aning om någonting.
Och jag vet inte vad som är vad, om jag fejkar eller om han gör det, om vi inbillar eller intalar oss. Om jag är nöjd eller nöjer mig. Om min dramatik är på grund av honom eller andra spöken. Om han är bluff eller bara en mupp. Om det överhuvudtaget finns något som är äkta eller om allt är en illusion.
MAN VET ALDRIG.
Något som verkar vara okrossbart går helt plötsligt sönder som ett bräckligt vinglas mot diskbänkskanten. Något som verkar vara ett möte mellan både själ och kropp kanske bara är ett möte mellan kroppar. Något som känns som lycka kanske bara är längtan och vilja.
Man har inte en jävla aning om någonting.
Och jag vet inte vad som är vad, om jag fejkar eller om han gör det, om vi inbillar eller intalar oss. Om jag är nöjd eller nöjer mig. Om min dramatik är på grund av honom eller andra spöken. Om han är bluff eller bara en mupp. Om det överhuvudtaget finns något som är äkta eller om allt är en illusion.
MAN VET ALDRIG.
Plask och lek
Ta med badkläder skulle jag göra för att vi skulle besöka Saunaworld på Holiday club. Där fanns ljusterapibastu, ångbastu med smålampor i taket som skulle föreställa en stjärnhimmel, finsk aromabastu och jättejättevarm bastu. Där fanns en svalkande pool och en dusch där man kunde välja mellan tropicaldusch eller ice islandicdusch.
Innan dess besökte vi Tännforsen och Åre chokladfabrik. Mäktigt båda två men på helt olika sätt.
På kvällen åt vi kräftor, västerbottensostpaj och drack snaps. Jag visade vilken brist på kindtänder jag har.
Varje dag: god mat, alkohol, underbart sex minst en gång och ligga en halvtimme i sängen och pussas på morgonen. Sedan låg han kvar och somnade om och jag gick upp för att jobba ett par timmar. Och för att smygsnusa.
I går åkte vi tillbaka till Stockholm och jag sov hos honom för att jag inte orkade släpa mig hem. I morse ville han ligga kvar i sängen och pussas. Då tyckte jag att det fick vara nog. "Jag är rastlös och vill ha kaffe" sa jag och gick upp och klädde på mig.
Det finns fan gränser för hur mycket pussmysande jag klarar av.
Innan dess besökte vi Tännforsen och Åre chokladfabrik. Mäktigt båda två men på helt olika sätt.
På kvällen åt vi kräftor, västerbottensostpaj och drack snaps. Jag visade vilken brist på kindtänder jag har.
Varje dag: god mat, alkohol, underbart sex minst en gång och ligga en halvtimme i sängen och pussas på morgonen. Sedan låg han kvar och somnade om och jag gick upp för att jobba ett par timmar. Och för att smygsnusa.
I går åkte vi tillbaka till Stockholm och jag sov hos honom för att jag inte orkade släpa mig hem. I morse ville han ligga kvar i sängen och pussas. Då tyckte jag att det fick vara nog. "Jag är rastlös och vill ha kaffe" sa jag och gick upp och klädde på mig.
Det finns fan gränser för hur mycket pussmysande jag klarar av.
Han vill skala kottar med mig
"Man blir ju alldeles varm där inuti" skrev Lena som kommentar till Lovelyn, Frun och Lillasystern. Det blir jag. Och inte bara av Frun och Lillasystern. Eller solen som har behagat skina hela dagen.
Även en Ekorre värmer mitt inre.
Lovelyn, Frun och Lillasystern
Lycka är att bo ihop med Frun och Lillasystern.
I söndags var jag, Frun och Fruns kompis som var på besök ganska slitna och bakfulla. Vi släpade oss upp, åt rejäl frukost, skrattade åt lördagen, drack massa kaffe och småpratade. Sedan satt vi i soffan, kollade på meningslösa tv-serier och åt chips. Jag och Frun gick en runda och handlade på Coop.
Det är så mycket skönare att vara bakis när jag kan vara det med dessa underbara töser.
Häromdagen kom jag hem efter jobb och träning. Då hade Frun lagat fiskgryta som hon bjöd på.
I går hade Frun bjudit hem en vän på middag och vi fyra åt lax i foliepaket, ost och kex, choklad och drack vin.
Det är så mycket godare med mat när jag får äta den med dessa underbara töser.
Varje morgon trängs vi i badrummet när alla tre ska kissa, duscha, sminka och borsta tänderna. Men så dricker jag och Frun vårt morgonkaffe, läser DN och lyssnar på P1. Pratar lite och önskar varandra en bra dag.
Och det är så mycket mysigare att gå upp när jag får sällskap vid köksbordet av dessa underbara töser.
