lovelyn

Jag har inte vant mig vid att träffa en man seriöst. På fyllan och villan för två veckor sedan lämnade jag ut mitt telefonnummer till två män. Den ena ville fika med mig dagen efter och den andra ville bjuda mig på middag. Det lät ju finfint. Tyckte jag då.

Det tyckte jag inte dagen efter. Specielt inte med tanke på att ingen av de attraherade mig det minsta men framförallt med tanke på Herr Nyvaken.
Mannen som jag skulle fika med hörde av sig och sa att han måste jobba (puh!) och sen har jag inte hört av honom. Den andra messade för en vecka sedan och sa att han ville bjuda mig på den där middagen. Jag har fortfarande inte svarat.

Idag träffade jag på mitt trösthångel. (Se 20 augusti för uppdatering.) Han jobbar nämligen i samma byggnad som jag. Annat företag men samma matsal och där har vi setts några gånger med diverse kollegor.
Nu träffade jag på honom på gymmet, vi var båda ensamma och jag var skyddslös. (Och osminkad, rödmosig efter bastun och eftersvettades) Vi jobbpratade lite och sen...

- Du ska inte följa med till baren i skrapan och ta en drink? Min kompis fyller år och vi är några som ska ses.
- Nej, tack...jag måste hem, ska ta det lugnt. Får besök i helgen å så du vet...måste guida runt i stan å sånt.
- Men jag kan ju ta ditt nummer igen, jag tror inte att jag har kvar det från sist när jag fick det.
-Eh, ja...
Jag kunde i och för sig inte komma ihåg att han fått mitt nummer. Då skulle han väl hört av sig. Och varför skulle han i så fall ha raderat det?
Men nu fick han det. Och nu när han faktiskt har det hör han säkert av sig.

Jag borde inte ha en mobiltelefon. Jag borde inte kunna mitt telefonnummer. Eller så borde jag lära mig säga "Tack, men nejtack".