Lagstiftningen suger
Jag blir så jävla arg. Gång på gång blir jag så arg och besviken att jag bara vill gråta och skrika. Hela lagstiftningen kring våldtäkter är kass. Mitt hjärta blöder för de tjejer och kvinnor som blivit utsatta för den förnedring som en våldtäkt innebär och som aldrig får upprättelse för det.
När jag tänker på det tycker jag inte att det är särskilt stor skillnad på kvinnosynen i de länder där det krävs typ tre vittnen för att bevisa en våldtäkt och på kvinnosynen i svenska domstolar. För att en våldtäktanmälan ens ska ta sig till domstolen krävs att du helst var nykter, blev överfallen och att det fanns vittnen. Du måste gjort motstånd och skrikit nej.
Lagen som gör att det räknas som våldtäkt om du utsätts för sexuella handlingar när du är i ett hjälplöst tillstånd är helt tandlös. För du måste ändå bevisa att mannen/männen som utsatte dig för detta inte förstod att du inte ville. Du måste bevisa att du visade att du inte ville. Du måste bevisa att du minsann inte har något utsvävande sexliv och definitivt inte tar med killar hem eller följer med okända män eller killkompisar hem på fyllan. Och om du kanske gillar lite hårdare sexlekar, ja då är det helt kört. Då vill du ju i princip bli våldtagen.
Jag blir också så jävla arg på synen på mannen som en idiot. Att män inte skulle fatta när en kvinna inte vill ha sex. Eller att normalt funtade män skulle uppskatta att ha sex med en kvinna som är så full att hon varken kan säga bu eller bä. Män i allmänhet förstår när en kvinna inte vill och de flesta män vill inte ha sex med någon som är utslagen.
Jag är så glad över att de män som jag träffat har förstått att ett nej betyder nej. Jag är glad över att de män som jag följt med hem eller tagit med mig hem när jag varit full inte har utnyttjat min hjälplöshet. Jag känner tacksamhet över detta men det borde vara självklart.
Med detta i åtanke hyllar jag Madeleine Lejonhufvud, professor i straffrätt, som har ett debattinlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag.
Här är adressen: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17041703.asp
När jag tänker på det tycker jag inte att det är särskilt stor skillnad på kvinnosynen i de länder där det krävs typ tre vittnen för att bevisa en våldtäkt och på kvinnosynen i svenska domstolar. För att en våldtäktanmälan ens ska ta sig till domstolen krävs att du helst var nykter, blev överfallen och att det fanns vittnen. Du måste gjort motstånd och skrikit nej.
Lagen som gör att det räknas som våldtäkt om du utsätts för sexuella handlingar när du är i ett hjälplöst tillstånd är helt tandlös. För du måste ändå bevisa att mannen/männen som utsatte dig för detta inte förstod att du inte ville. Du måste bevisa att du visade att du inte ville. Du måste bevisa att du minsann inte har något utsvävande sexliv och definitivt inte tar med killar hem eller följer med okända män eller killkompisar hem på fyllan. Och om du kanske gillar lite hårdare sexlekar, ja då är det helt kört. Då vill du ju i princip bli våldtagen.
Jag blir också så jävla arg på synen på mannen som en idiot. Att män inte skulle fatta när en kvinna inte vill ha sex. Eller att normalt funtade män skulle uppskatta att ha sex med en kvinna som är så full att hon varken kan säga bu eller bä. Män i allmänhet förstår när en kvinna inte vill och de flesta män vill inte ha sex med någon som är utslagen.
Jag är så glad över att de män som jag träffat har förstått att ett nej betyder nej. Jag är glad över att de män som jag följt med hem eller tagit med mig hem när jag varit full inte har utnyttjat min hjälplöshet. Jag känner tacksamhet över detta men det borde vara självklart.
Med detta i åtanke hyllar jag Madeleine Lejonhufvud, professor i straffrätt, som har ett debattinlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag.
Här är adressen: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_17041703.asp
Kommentarer
Trackback
