Jag såg honom
Det är min lillebror. Jag blir helt ställd. Han tittar åt sidan igen och vänder sig nästan om. Min första reaktion är att gömma mig så jag tittar ner i marken, döljer ansiktet med kepsen och håller på att gå in i en gravid kvinna. Men jag måste ju prata med honom. Såklart.
Då stannar han vid en parkerad cykel. Och pillar loss något från styret. Jag stannar upp. Är det en ringklocka han snor???
Jag ökar tempot för att komma ifatt, ska precis gå över vägen som han nyss passerat och inser att det har blivit rött. Jag får vänta och ser på håll hur han tar upp en red-bull ur väskan. När jag kommit över vägen börjar jag springa. När jag närmar mig honom går han in till tunnelbanan. Att han plankar in är det sista jag ser.
Han lever. Och går. Och har dreads. Bra alltihop.
Snor en ringklocka... mest humor.
Plankar så klart. Med .nu efter är det pk.
Tror du han såg dig?
Nej, jag tror inte han såg mig. Och såhär i efterhand ångrar jag såklart att jag inte hoppade över t-banespärren (jag kan inte det där tricket med sträcka fram benet och trixa sig igenom) och stoppade honom och sa hej.
Hur länge sedan var det ni sågs på riktigt?
har du ingen kontakt med din bror?? Vet du?? Numera är även jag singel... *tjooho* o din blogg blir bara bättre o bättre :)
Du har sett honom. Det får kanske räcka för nu. Begär inte för mycket av dig själv. Det var snabbtänkt och
modigt att följa efter honom när du inte alls var beredd.
Nästa gång är du lite mer förberedd på hur det känns. Och kan kankse göra mer.
Jo, visst blir det en nästa gång. Så stort är inte Stockholm.
MissLinisen och Marie:nej, det var 4 år sedan jag såg honom sist. (se inlägg från 1 april).
Marie: oj, jag misstänkte det efter inlägget om kaos men var inte säker...jag antar att du skriver mer om det i dagboken. Och tack för berömmet =)
Lena:Tack. Ja, jag hoppas också att det blir en nästa gång. För Stockholm är precis som du säger inte så jäkla stort även om det känns för stort i det här fallet.
