lovelyn

Jag ser mig själv som ganska lat. Det är jobbigt att laga mat, det är jobbigt att träna om det inte finns en instruktör som skriker på mig, det är jobbigt att jobba.

Och jisses vad jobbigt det är att ha ett förhållande. Efter nästan tre år som mer eller mindre singel har jag glömt hur mycket det krävs för att ha ett förhållande. Man måste diskutera, kompromissa och anstränga sig. Och sen går man och funderar på vad han sa, vad jag gjorde, vad vi ska göra.

Jag har hävdat att det är svårt att träffa någon som man vill vara ihop med, men det svåraste börjar när man blivit tillsammans. Det är som en djungel med trampminor överallt. Ibland hittar man någon liten oas med ett härligt vattenfall men lika ofta trampar man i en snara, fastnar i ogenomtränglig växtlighet eller faller i en grop.

Det är en väg av smärta jag har gett mig in på.