lovelyn

Efter jobbet var jag och tränade med min kollega Y. Jag duschade och satte upp håret i en tofs. Sminkade mig inte och kollade mig inte ens i spegeln. Jag skulle ju bara gå hem. En liten nätt promenad på två minuter.

På väg hem kollar jag mobilen och ser att jag fått sms från Recensenten. Jag går med mobilen i handen och håller på att skriva ett svar. Jag är nästan framme vid min port.

Då kommer han cyklande från motsatt håll. Han stannar och ger mig en kram, han berättar att han bara är ute och cyklar en tur. Jag är så chokad att jag sätter min egen saliv i halsen och börjar hosta som en tok rakt i hans öra. Hostattacken gör att jag börjar svettas lite. Att jag börjar svettas gör att jag rodnar.

Också kommer jag att tänka på att jag nog ser rätt dassig ut. Och jag har sandaler så mina målade tanttånaglar syns. Istället för att lyssna på vad han säger tänker jag på om mina finnar syns och om han tycker att min nagellacksfärg är ful. Sedan kommer jag på hur töntig jag är. Och tänker "Var charmig Lovelyn, var charmig så märker han inte att du ser sunkig ut". Så jag börjar le stort och pladdrar på allt vad jag kan.

Så säger vi äntligen hej då och jag går hem och kollar mig i spegeln. Jag hade en tuss hår som stod upp som en bångstyrig båge och rester av mascara under ögonen. Ingen charm i världen kunde dölja det.

Och jag som trodde att jag var säker i mina kvarter. Och att den här stan var lite större. Och vilken normal människa är ute på "en liten cykeltur", bara sådär utan anledning? Förutom min pappa då.

Nu måste jag ju vara extremt het på vår dejt imorgon. Perfekt make-up, stylat hår och ordentliga skor. Också ska jag definitivt inte sätta min egen saliv i halsen.