Jag mötte Harry
bländar bara med sitt sken
skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen
Insjön håller kvällen ljus
Glidande på vattenspegeln
Eller vacklande på vågor
Som långt innan de har mörknat
Spegla morgonsolens lågor
Juninatt blir aldrig av
Liknar mest en daggig dag
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
Och bärs bort på ljusa hav"
Sedan önskade han mig en bra dag, jag sa detsamma och gick vidare med ett stort leende.
Men. Jag börjar ju nästan gråta. Att det finns såna människor.
Jag vet! Dagen kunde ju inte bli annat än bra efter det.
tack för boktipsen :) Jag håller faktiskt på med stieg larssons sista bok nu... jag ska upp om 5 yimmar men kan inte släppa taget om den!
härlig gubbe! Hoppas man blir liknande när man blir gammal.
Åh. Det är en av mina absoluta favoritdikter.
Jag hälsar till honom om du någonsin träffar honom igen.
Ja, jag hoppas att jag träffar honom igen och ska hälsa då. Kanske måste jag också lära mig en dikt som jag kan läsa för honom.
I sommarnattens mjuka dagerspel
gick du och jag och talade om livet.
Vi visste att vi båda hade fel,
så blev vårt tal alltmera överdrivet.
Du påstod att allt var en villa
och jag gick ed på att livet inte fanns
Så blev vi tysta och stod stilla
och såg rakt in i junimånens glans.
Sen talade vi om något annat.
Om månen vill jag minnas att det var
och daggen föll och ljuset hade stannat
och natten var förväntansfull och klar.
och medgav lite skamset för varandra
att livet kanske fanns i alla fall.
Det var jävligt nära. Så här ska det vara.
I sommarnattens mjuka dagerspel
Gick du och jag och talade om livet
Vi visste att vi båda hade fel:
Så blev vårt tal alltmera överdrivet
Du påstod att det bara var en villa
Och jag gick ed på att det inte fanns
Och sedan blev vi tysta och stod stilla
Och såg rakt in i junimånens glans
Sen talade vi visst om något annat
Om månen vill jag minnas att det var
Och daggen föll och vinden hade stannat
Och rymden var förväntansfull och klar
Vi vandrade i månskensflodens svall
Så sakta som två människor kan vandra
Och tillstod lite skamset för varandra
Att livet kanske fanns i alla fall
Anna Greta Wide
(Kärlek och uppror)
Lite grann av ett original... men helt oförarglig. Fram för fler original och färre kopior!
Lena: Åh, Kärlek och uppror! Den hade jag nästan glömt. Som jag läste sönder den och skrev betyg på de olika dikterna. Tack för dikten, den var fin!
