lovelyn

Innan jag och Jamaicanen kom till baren igår var vi med om en riktigt obehaglig upplevelse. Han hade hämtat mig med bil vid Medborgarplatsen och vi körde förbi vid Slussen. Vi kommer körandes och saktar in vid ett övergångsställe.

På vägen vi ska svänga ut till kommer en taxibil och samtidigt en ung kille i 13-årsåldern springande. Taxibilen kör in i killen med sidan av motorhuven och killen flyger över trottoaren precis framför fronten på bilen som vi sitter i. Killen rullar runt ett varv men kommer upp på fötter samtidigt som både jag och Jamaicanen hoppar ut ur bilen.

Killen går ett par steg, framåtböjd, samtidigt som han börjar gråta och och skrika Ajajaj. Sedan sätter han sig ner. Vi ser hur det droppar blod från hans näsa. Hans kompisar som står en bit bort kommer springande, andra människor i närheten kommer springande. Jag letar efter min mobil för att ringa ambulans, hittar den inte. Jamaicanen frågar mig om jag ringt, men en annan man står precis bredvid mig och ringer 112.

Taxichaffisen står först bara och kollar på bucklan på sin bil. Antagligen i någon sorts chock. En tjej i min ålder sätter sig ner hos killen, någon lägger en jacka över hans axlar, en man ger honom papper som han kan hålla mot den blödande näsan. En polis, som inte var i tjänst, men som stod på busshållplatsen en bit bort kommer fram.

Jag frågar om någon av killens kompisar kan ringa hans föräldrar, vilket de gör. Den civila polisen ber mig och Jamaicanen att stanna kvar tills hans arbetande kollegor kommer. När de kommer får vi lämna våra personuppgifter så de kan ringa upp oss och få vittnesuppgifter senare. Ambulansen kommer och kör killen till sjukhuset.

Fy fan. Killen verkade okej, han hade en rejäl bula i huvudet och antagligen ett knäckt näsben. Jag hoppas att han inte var mer skadad än det verkade. Jag var helt skakig efteråt. Och tacksam för att han inte blev allvarligare skadad. Tänk om jag hade behövt göra hjärt- lungräddning. Tänk om han inte hade klarat sig.

Sedan kände jag mig bara så jäkla tacksam över alla som hjälpte killen, ambulanspersonal och alla andra som jobbar inom vården (de förtjänar verkligen ha en bra lön). Men mest av allt kände jag mig tacksam över livet. Idag tycker jag inte att jag har ett enda bekymmer som är värt att oroa sig för. Det är livet för kort för.