Att bli presenterad utan att bli introducerad
"Det här är Lovelyn" sa Ekorren. Varken mer eller mindre.
Ekorren var tvungen att jobba lite och satte sig vid datorn. Jag lagade mat och pratade med brodern. Jag visste en hel del om honom och han visste inte ens vem jag var. Han förstod säkert men frågade inget. Musseldraget verkar ligga i släktens gener.
När vi hade lagt oss kom jag på en sak. Naturligtvis kommer brodern att berätta om mig för föräldrarna som i sin tur kommer att berätta för morföräldrarna. På så sätt slipper Ekorren att själv berätta. Jag frågade honom om det, och ja, så skulle det säkert bli.
"Tycker du att jag är hopplös" undrade den fega Ekorren.
"Ja, totalt" sa jag.
Det som stör mig med hans beteende är att genom att inte prata om sig själv, så definierar han inte heller sig själv. Han blir gränslös och suddig i konturerna. Kommer jag någonsin få veta vem han verkligen är under den gulliga ulliga pälsen utan att vrida om svansen på honom?
Men vad håller han på med? Hur svårt kan det vara att berätta för föräldrarna?
"Jag tar med mig min nya flickvän när jag kommer och hälsar på."
Fegis.
Men förhoppningsvis ordnar det sig ändå.
Anna: Ja, eller hur, vad håller fegisen på med?
Inte för att jag är en sån som måste presenteras och visas upp för föräldrar när man precis blivit ihop, jag tycker snarare att sånt är ganska läskigt.
Men det som oroar mig är att han inte ens själv verkar veta vad han vill, vem han är eller vad han tycker. Vilket uppenbarligen provocerar mig och säkert kan göra mig konfrontativ.
När vi somnade drömde jag att han inte ens ville säga att han gillar mig (vilket han faktiskt brukar säga ofta). I drömmen skällde och pressade jag men han sa bara "Men jag är inte van vid att prata om känslor". Sen vaknade jag och var tvungen att stretcha och massera mina käkar eftersom jag bitit ihop min ilska där.
Han tar ju i alla fall hem dig till sina föräldrar. Det innebär ju att han vill visa upp dig – även om han är en fegis. Han kanske har svårare för att säga än att göra?
Avboka parterapin, boka vanlig terapi för honom.
Har han lyckats berätta vad hans problem beror på?
Anna: Ja, det är definitivt mer hockey än snack.
Lena: Haha, ja helt plötsligt känner jag mig som ett under av klokhet, insiktsfullhet och käslosamhet.
Att han har svårt att identifiera och prata om känslor beror på att han inte övat så mycket. Jag tror att hans och mina föräldrar är lika (alltså dåliga på att prata känslor).
Men jag har alltid haft fantastiska vänner och andra runt mig som jag lärt av och jag har varit intresserad av att lära mig. Övat, gjort på ett sätt och tänkt över konsekvenserna. Testat en annan variant. Känt efter.
Jag tror inte att han vet hur han ska göra. Och att han är rädd för att bli ifrågasatt eller sviken om han öppnar sig.
En konflikträdd mussla som beter sig som en ål. Inte konstigt att det inte går att gräla MED honom.
Det där köper jag, om han försöker och har en ärlig vilja att lära sig.
Men varför vågar han inte berätta för sina föräldrar/morföräldrar att han har flickvän? Är det en väldigt känslosam sak att göra?
Njä, jag tycker ju inte att det är så dramatiskt, mer än att för mig känns det mer seriöst när man berättar för föräldrarna.
Men sånt som jag tycker är småsaker verkar vara stora för honom. För ett par veckor sedan sa han väldigt allvarligt att han måste berätta något för mig. (Den gången vi pratade relation utan att nämna orden ihop, tillsammans eller relation...).
Då hade han enorma problem med att berätta det han skulle berätta. "Du kanske går här ifrån redan ikväll eller så kommer du på inom en vecka att du inte vill träffa mig mer" sa han.
Jag gissade på allt möjligt, att han hade barn eller var gift, att han hade HIV eller annan dödlig och läskig sjukdom...
Till slut, efter att jag ömsom varit förstående och pressat honom samt berättat pinsama grejer om mig, berättade han vad det var.
Och jag hade allvarliga problem med att hålla mig för skratt och inte säga "Äh, det gör väl inget" och därmed förringa hans ångest. Så jag var förstående och sa att det spelade ingen roll för mig.
Men det var verkligen en rätt liten sak tyckte jag.
Ja nu blev jag ju inte nyfiken...
Han e inte kär ännu, han gillar dej men e inte kär.
denperfektapartnern: Tror du inte det? Jag tänker...skulle du ta med någon som du inte var kär i hem till din mamma? Jag skulle inte göra det.
Hm, om han är kär eller inte är lite svårt att svara på. Men för att svara på den senaste frågan: Ja, man kan ta med någon hem till sin mamma utan att vara kär. Man gör det för att den verkar bra, för att det är en presentabel person. Sen finns de man är tokkär i som man inte skulle ta med hem i första tagen.
cosmicgirl: det där stämmer säkert för vissa människor med specifika relationer till sina föräldrar. För mig låter det väldigt främmande.
denperfektapartner: jag tror precis tvärtom. har man så svårt för känslor är det just när man faktiskt är kär som man blir livrädd för att "de stora" ska klanta till det.
Du lagade mat? Vad blev det då för något? :)
cosmic: Hm, jo det där beror ju säkert på vilken relation man har till föräldrarna och hur man vill framställa sig för dem. Fast jag resonerar inte så. Om jag tar hem en man så är det för att jag är kär i honom och vill dela alla bitar av mitt liv med honom, presentabel eller ej.
Kom precis på att jag faktiskt inte har tagit hem en enda man till mina föräldrar sedan Ex-sambon.
pocketbookgirl: Jajamen, Ekorren påstår, efter Åre, att jag bara ljuger när jag säger att jag inte kan laga mat.Det blev pasta och laxsås.
