lovelyn

Det finns vissa skrämmande indikationer på att jag har blivit stockholmare. Som att jag har vant mig vid tempot och folkmängden. Och när jag kommer till Skåne tycker jag att det är folktomt och lugnt. Och att folk pratar väldigt mycket skånska.
Men jag älskar att vara i Skåne. Att köra bil. Att cykla (skönt att nyktra till på vägen hem och skönt att komma fram snabbt). Vänner. Familj. Vidder.

I går tränade jag på gymmet där jag har jobbat. Det är alltid trevligt att vara där men det är inte mitt andra hem längre. Jag är den där besökaren från Stockholm. Hon som en gång var en del av, men som nu är en främling. Och jag märker att det är inte så många där som jag egentligen bryr mig om.

På kvällen drack jag vin med tre av dem som jag gillar. Gymmet var inte det stora samtalsämnet. Det var männen. Fyra singelflickor, och alla utom jag ställde samma fråga: Vad vill han?
En man som slutat att höra av sig, en man som hör av sig men inte verkar vilja ses och en man som är osäker.
Nu i kväll har jag träffat två andra singelflickor. Och samma fråga kommer upp. Vad vill han? Sms ska tolkas, beteende analyseras och uttalande brytas ner till atomer.

Jag vet ju att det är så. Men måste det vara så? Skulle vi inte kunna sluta att älta vad de vill och tänka på vad vi vill istället? Skulle vi inte kunna sluta att gå som katter kring het gröt och säga vad vi vill istället för att hinta och tro att de fattar det? Skulle vi inte kunna fråga om det är något vi vill veta istället för att försöka luska oss till svaret?