Att hitta roten till problemet
Något av det svåraste är föreställningarna.
Först tänkte jag att det var de allmänna föreställningarna som störde mig. Eller det som jag ser som allmänna föreställningar om hur man ska vara som ett par. Varje gång jag pratade om oss, "Vi var i Skåne över midsommar" så tänkte jag, "Åhnej, nu har jag blivit en sån parmänniska som bara pratar i vi-form". Att jag liksom hade försvunnit i allt vi. Också tänkte jag att nu är det bara villa-volvo-vovve-barn-renovering kvar. Jag måste bli en sån där huslig kvinna och vilja ha barn snart.
Sen tyckte jag att det var han som hade föreställningar om hur jag skulle vara. Att jag måste älska att delta i hans friluftsliv, att jag måste vilja ha sex alltid, att jag aldrig ska klippa mig kort. Jag kände press på mig att vara perfekt och bäst, den söta, snälla, fina, underbara flickvännen varje dag. Inte gnälla, klaga, noja.
Men nojade gjorde jag. Både i mina tankar och till honom. I mitt huvud var det högst relevant, när jag öppnade munnen lät det inte lika bra och hans oförstående miner och förvånade, förnärmade ord gjorde mig frustrerad.
Så insåg jag, att de flesta av föreställningarna är mina egna. De människor som jag bryr mig om, bryr sig inte om vilken typ av relation jag har, så länge jag är lycklig. Och han blev ju faktisk kär i mig precis som jag var, och tvivlade aldrig på mig.
Så nu ska jag bara bekämpa mina egna föreställningar och försöka inse att jag är fantastisk och perfekt, precis så fantastiskt operfekt som jag är.
Kommentarer
Postat av: Lena
Hahaha, been there, done that!
Postat av: lovelyn
Tips?
Postat av: Anonym
Inte ett enda! Faller i fällan gång på gång. Relativet ofta kommer jag dock på mig själv, eller inser det när någon påpekar. Som du. Vi är nog lika goda kålsupar.
Postat av: Lena
Dessutom faller jag mycket hellre i din fälla, än sticker huvudet i sanden och låter bli att reflektera över relationen och livet.
Trackback
