lovelyn

Orättvist att det är en självklarhet för mig att ha ett SL-månadskort, när du måste planka.

Orättvist att jag har ett välbetalt och statusfyllt jobb, när du måste snatta mat. 

Orättvist att jag precis flyttat in i min pojkväns fint renoverade, centrala bostadsrättstvåa, när du ibland har tvingats sova ute.

Orättvist att jag hade lätt för mig i skolan, när du kämpade med varje stavning och uträkning.

Orättvist att jag hade lätt för att skaffa bra vänner, när du hade svårt att träffa vänner som inte drog ner dig i skiten. 

Orättvist att jag alltid har haft ett bättre skyddsnät, när du har haft ett med stora hål. 

Orättvist att jag kan unna mig lyxiga, långväga resor, när du inte ens har råd att åka till vår hemstad.

Orättvist att jag får massa pengar av våra föräldrar vid vid varje jul och födelsedag, när du inte får någonting. 

Orättvist att jag är så lycklig, när du måste dämpa dina sorger med droger. 

Jag skäms. 

Jag skäms så mycket för det orättvisa att jag blev både stum och fick kramp när jag såg dig igår. Jag hörde och såg dig men fastnade vid övergångsstället med min välfyllda Konsumkasse som jag skulle bära hem till min fina bostad som jag delar med min underbara pojkvän. 

Jag skämdes när jag såg dina skabbiga dreads, din bleka hy och dina insjunkna kinder. Ditt namn fastnade i min hals, kom aldrig ut genom mina läppar. Jag kunde inte visa min lycka för dig när du håller oss alla på avstånd. 

Jag kunde inte störa din självvalda ensamhet, förstöra din stolthet.

Jag skäms för min tur, styrka och lycka.

Du skäms för din otur, svaghet och olycka.

Orättvist.