En normal graviditet
Jag kom precis på att den där "gravid och ensamstående" drömmen har jag haft tidigare. Fast då var det Söderkillen som var pappan. Lustigt att min ensamhetsproblematik visar sig på det sättet, jag som inte ens vet om jag vill ha barn någonsin. Men det är väl det ultimata förhållandemisslyckandet i mitt huvud, att vara dumpad och gravid. Att känna sig övergiven och skyddslös samtidigt som man tvingas skydda det nya livet.
Fast ännu lustigare är att i senaste drömmen var jag, helt normalt, gravid i 10:e månaden. Och hade två månader kvar innan ungen skulle födas. Magen var stor men man såg konturerna av barnet genom min utspända hud. Också diskuterade jag, helt normalt, mammakläder med två styrkeinstruktörskillar från gymmet där jag har jobbat.
Fast ännu lustigare är att i senaste drömmen var jag, helt normalt, gravid i 10:e månaden. Och hade två månader kvar innan ungen skulle födas. Magen var stor men man såg konturerna av barnet genom min utspända hud. Också diskuterade jag, helt normalt, mammakläder med två styrkeinstruktörskillar från gymmet där jag har jobbat.
Sjukt seg söndag
Jag var inte helt nykter när jag skrev inlägget i går förmiddag. Snarare var jag fortfarande lite full. Jag nyktrade till sen och mådde skit. Dagen tillbringades i framåtstupasidoläge i sängen. Frun kom och låg berdvid mig en stund, vänner ringde och jag klämde in mobilen mellan kudden och huvudet.
Först vid åttatiden kunde jag gå upp, köpa och äta pizza och duscha.
Jag avstyrde Söderkillen ännu en gång. Om jag inte varit så bakis hade jag nog träffat honom men det var nog lika bra att det inte blev så. För det är dumt att splittra en redan splittrad själ, det finns ju gränser för hur små atomer man kan dela sig i.
Ekorren ringde. Flera gånger. Han var ledsen för att han gjort mig ledsen. Jag hade inte mycket att säga efter maratonsamtalet på morgonkvisten. Han hade inte mycket att tillägga, mer än att han skulle ta bort sidan på match.com och att han hade missuppfattat mig när jag frågat hur många han haft ihop det med på jobbet.
Också sa han att han tycker jättemycket om mig. Och att han absolut ville träffa mig på kvällen.
Så det fick han. Det var en slokande Ekorre med ledsna bruna ögon som kom. Inte för att det ger mig tron på honom tillbaka. Jag sa det till honom, att han måste vinna tillbaka min tilltro och visa vad jag betyder både i handling och ord.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker eller tror. Men jag känner att det fanns något som var fint och bra och som gjorde mig lycklig. Och jag är inte beredd att kasta bort det än.
Den fria själen är liberalt bullshit?
Intervju med författaren Nina Björk i DN i dag, med anledning av hennes nya bok "Fria själar", som handlar om att liberalismen är mer än ett ekonomiskt system. Hon menar att hela vår uppfattning om oss själva och omvärlden är färgat av liberala värderingar. Som inte gör varken oss till bättre människor eller världen till en bättre plats.
" En av Nina Björks teser är att vår frihetsdyrkan döljer vårt beroende av andra, tränger undan det ofrånkomliga faktum att vi är relationella varelser"
"...i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalisemen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt."
" En av Nina Björks teser är att vår frihetsdyrkan döljer vårt beroende av andra, tränger undan det ofrånkomliga faktum att vi är relationella varelser"
"...i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalisemen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt."
Fjällmulle och jag
Ekorren är en fjällmulle. Och jag är nu officielt invigd i fjällmullandet.
Vi började med att inhandla gummistövlar till mig. Svarta och fodrade. Sköna men fula. Jag har har varken behövt eller ägt gummistövlar sedan tidigt 90-tal och fick allvarliga flashbacks till mellanstadiet, men betalade snällt 450 kronor.
För övrigt bestod min utrustning av en lånad skaljacka/vindjacka eller vad den nu kan heta. Resten av klädseln var helt vanliga grejer som min rosa mössa och halsduk, Nudiejeans, strumpbyxor från H & M, t-shirt och stickad polo från Filippa K. Plus en billig fleecetröja.
Underställ eller funktionskläder kändes helt överskattat.
Vi körde upp med bilen till en parkering och sedan började vi traska. Efter en kvart förstod jag varför funktionskläder som andas är bra. Speciellt när man pulsar fram i snö med skare. Svetten rann och i över en timme hoppades jag att skaren skulle bli tjockare så vi slapp sjunka ner för varje steg.
Till slut kom vi fram till slutet av en skidbacke där vi kunde slå oss ner på en bänk och äta banan och nötter. Min svett blev såklart kall och jag började frysa lite smått. Men det övergick snart till svettningar igen när vi började ta oss upp för skidbacken.
Först gick det bra och det var väldigt fint. Sedan var berget lite isigt och lutade i 90 graders vinkel. Så kändes det i alla fall och vid ett par tillfällen, när jag inte vågade ta ytterligare ett steg på grund av isen och inte vågade titta ner på grund av höjden, kändes det som om jag skulle falla och rulla ner hela vägen. Dödsskräck och ångest och nästan tårar.
Ekorren pushade "Snart kommer vi upp till en platå, då blir det planare och enklare". Jag kämpade på men när vi kom upp på den så kallade platån sa jag bara "Platå my ass, jag saknar betong". Men det blev enklare eftersom det var mer snö och mindre is.
Och till sist, efter drygt två timmars vandring, var vi uppe på Åreskutans toppstation. 1200 meter upp och massor av snö. Jag har aldrig sett så mycket snö och antagligen aldrig varit så högt uppe. Fantastiskt vackert och så tyst. Då hade jag redan glömt dödsångesten och tänkte att det här kan man kanske göra om.
Efter att vi ätit vår medhavda omelett och mackor gick vi ner på en annan sida av berget. Cirka 4,5 timmar tog turen och i dag har jag ont i nästan hela kroppen och tänker inte röra mig mer än nödvändigt.
För övrigt har vi ätit massa god mat, både hemma och ute. Också dricker vi vin varje kväll, lite öl slank ner när vi bowlade. Jag vann såklart.
Nu ska jag jobba lite, i eftermiddag har han planerat någon sorts överraskning, i kväll blir det kräftor och förhoppningsvis minst en omgång till av det fantastiska sexet.
Jag kan definitivt tänka mig att komma tillbaka till Åre fler gånger.
Vi började med att inhandla gummistövlar till mig. Svarta och fodrade. Sköna men fula. Jag har har varken behövt eller ägt gummistövlar sedan tidigt 90-tal och fick allvarliga flashbacks till mellanstadiet, men betalade snällt 450 kronor.
För övrigt bestod min utrustning av en lånad skaljacka/vindjacka eller vad den nu kan heta. Resten av klädseln var helt vanliga grejer som min rosa mössa och halsduk, Nudiejeans, strumpbyxor från H & M, t-shirt och stickad polo från Filippa K. Plus en billig fleecetröja.
Underställ eller funktionskläder kändes helt överskattat.
Vi körde upp med bilen till en parkering och sedan började vi traska. Efter en kvart förstod jag varför funktionskläder som andas är bra. Speciellt när man pulsar fram i snö med skare. Svetten rann och i över en timme hoppades jag att skaren skulle bli tjockare så vi slapp sjunka ner för varje steg.
Till slut kom vi fram till slutet av en skidbacke där vi kunde slå oss ner på en bänk och äta banan och nötter. Min svett blev såklart kall och jag började frysa lite smått. Men det övergick snart till svettningar igen när vi började ta oss upp för skidbacken.
Först gick det bra och det var väldigt fint. Sedan var berget lite isigt och lutade i 90 graders vinkel. Så kändes det i alla fall och vid ett par tillfällen, när jag inte vågade ta ytterligare ett steg på grund av isen och inte vågade titta ner på grund av höjden, kändes det som om jag skulle falla och rulla ner hela vägen. Dödsskräck och ångest och nästan tårar.
Ekorren pushade "Snart kommer vi upp till en platå, då blir det planare och enklare". Jag kämpade på men när vi kom upp på den så kallade platån sa jag bara "Platå my ass, jag saknar betong". Men det blev enklare eftersom det var mer snö och mindre is.
Och till sist, efter drygt två timmars vandring, var vi uppe på Åreskutans toppstation. 1200 meter upp och massor av snö. Jag har aldrig sett så mycket snö och antagligen aldrig varit så högt uppe. Fantastiskt vackert och så tyst. Då hade jag redan glömt dödsångesten och tänkte att det här kan man kanske göra om.
Efter att vi ätit vår medhavda omelett och mackor gick vi ner på en annan sida av berget. Cirka 4,5 timmar tog turen och i dag har jag ont i nästan hela kroppen och tänker inte röra mig mer än nödvändigt.
För övrigt har vi ätit massa god mat, både hemma och ute. Också dricker vi vin varje kväll, lite öl slank ner när vi bowlade. Jag vann såklart.
Nu ska jag jobba lite, i eftermiddag har han planerat någon sorts överraskning, i kväll blir det kräftor och förhoppningsvis minst en omgång till av det fantastiska sexet.
Jag kan definitivt tänka mig att komma tillbaka till Åre fler gånger.
Lugn och ro?
Detta är Åre. Regn, regn och regn. Kris i räddningstjänsten, kräftpest och vattennivåer som nått kulmen. Också har banken rånats. Så var det med det lugnet.
Lovelyn drar till Åre
I går var jag på Fruns kompiskompis födelsedagsfest. Pratade med flera trevliga typer och sedan gick vi till Berns. Varken jag eller Frun förstod att vi hade trevligt där sist. Det var sjukt trångt. Det var dålig musik. Alla såg extremt unga ut. Det var analt och stelt. Antagligen var det likadant förra gången bara det att vi var fullare och i ett väldigt trevligt och större sällskap.
Nu sitter jag och väntar på Ekorren och hans bil som ska ta oss till Åre. Där ska vi tillbringa några dagar och jag hoppas att det inte kommer att regna hela tiden. För nu har jag faktiskt blivit lite sugen på att ta en tur upp på fjället. För övrigt hoppas jag på god mat, vin, mys och massa sex. Också ska jag väl hinna jobba lite där i mellan.
Nu sitter jag och väntar på Ekorren och hans bil som ska ta oss till Åre. Där ska vi tillbringa några dagar och jag hoppas att det inte kommer att regna hela tiden. För nu har jag faktiskt blivit lite sugen på att ta en tur upp på fjället. För övrigt hoppas jag på god mat, vin, mys och massa sex. Också ska jag väl hinna jobba lite där i mellan.
Andra saker jag inte vill veta
Fick ett mess från en vän i fredags vid 20-tiden.
"Jag har blivit erbjuden penetration. Vet du vad det är? Tycker du att jag ska tacka ja?"
Jag fattar inte.
Ett: Hon har pojkvän, så jag hoppas verkligen att hon blir erbjuden penetration allt som oftast.
Två: Måste hon i så fall fråga mig om jag tycker att hon ska tacka ja?
Tre: Om det inte var pojkvännen som la fram erbjudandet, vem var det då?
Fyra Vet HON vad pentration är?
Fem: Varför frågar hon mig vad jag tycker?
Sex: Hon känner mig väl och borde veta att jag kan de flesta ord som betyder samlag.
Sju: Vem fan använder ordet penetration?
Rakt på sak
Det finns vissa skrämmande indikationer på att jag har blivit stockholmare. Som att jag har vant mig vid tempot och folkmängden. Och när jag kommer till Skåne tycker jag att det är folktomt och lugnt. Och att folk pratar väldigt mycket skånska.
Men jag älskar att vara i Skåne. Att köra bil. Att cykla (skönt att nyktra till på vägen hem och skönt att komma fram snabbt). Vänner. Familj. Vidder.
I går tränade jag på gymmet där jag har jobbat. Det är alltid trevligt att vara där men det är inte mitt andra hem längre. Jag är den där besökaren från Stockholm. Hon som en gång var en del av, men som nu är en främling. Och jag märker att det är inte så många där som jag egentligen bryr mig om.
På kvällen drack jag vin med tre av dem som jag gillar. Gymmet var inte det stora samtalsämnet. Det var männen. Fyra singelflickor, och alla utom jag ställde samma fråga: Vad vill han?
En man som slutat att höra av sig, en man som hör av sig men inte verkar vilja ses och en man som är osäker.
Nu i kväll har jag träffat två andra singelflickor. Och samma fråga kommer upp. Vad vill han? Sms ska tolkas, beteende analyseras och uttalande brytas ner till atomer.
Jag vet ju att det är så. Men måste det vara så? Skulle vi inte kunna sluta att älta vad de vill och tänka på vad vi vill istället? Skulle vi inte kunna sluta att gå som katter kring het gröt och säga vad vi vill istället för att hinta och tro att de fattar det? Skulle vi inte kunna fråga om det är något vi vill veta istället för att försöka luska oss till svaret?
Men jag älskar att vara i Skåne. Att köra bil. Att cykla (skönt att nyktra till på vägen hem och skönt att komma fram snabbt). Vänner. Familj. Vidder.
I går tränade jag på gymmet där jag har jobbat. Det är alltid trevligt att vara där men det är inte mitt andra hem längre. Jag är den där besökaren från Stockholm. Hon som en gång var en del av, men som nu är en främling. Och jag märker att det är inte så många där som jag egentligen bryr mig om.
På kvällen drack jag vin med tre av dem som jag gillar. Gymmet var inte det stora samtalsämnet. Det var männen. Fyra singelflickor, och alla utom jag ställde samma fråga: Vad vill han?
En man som slutat att höra av sig, en man som hör av sig men inte verkar vilja ses och en man som är osäker.
Nu i kväll har jag träffat två andra singelflickor. Och samma fråga kommer upp. Vad vill han? Sms ska tolkas, beteende analyseras och uttalande brytas ner till atomer.
Jag vet ju att det är så. Men måste det vara så? Skulle vi inte kunna sluta att älta vad de vill och tänka på vad vi vill istället? Skulle vi inte kunna sluta att gå som katter kring het gröt och säga vad vi vill istället för att hinta och tro att de fattar det? Skulle vi inte kunna fråga om det är något vi vill veta istället för att försöka luska oss till svaret?
Lätt misshandlad ryggrad
Jag tillbringar helgen i Skåne. Tog tåget den här gången. Med en lätt försening på 2,5 timmar. Utanför Norrköping tog luften till bromsarna slut. Istället för att rulla ännu fortare, stannar tåget helt då. Efter två timmar blev vi evakuerade till ett annat tåg. Som inte hade tillräckligt många platser. Jag tillbringade två timmar inklämd mellan en gubbe och en mycket förkyld tant. Vi tre delade två säten och jag satt i mitten med ett uppfällt armstöd i ryggen och fästet i svanskotan.
Det roliga med sådana händelser är att folk enas i sin irritation över sj. Alla börjar prata med varandra, bjuda varandra på godis och vatten och sucka ihop när konduktören inte har några svar på våra frågor. Tänk om det alltid kunde vara så på X2000.
Slutsats kortslutning
Fan, jag hinner ju inte ens blogga nuförtiden. Inte nu heller egentligen. För strax ska jag smyga ut från jobbet och bli upplockad av en lika smygande Ekorre/Kollega i bil. Sen ska vi hångla hela kvällen och förhoppningsvis hoppar mina förkylningsbaciller som jag känner lurar i kroppen över till honom istället.
För jag har inte tid att bli sjuk heller. Enda fördelen är att då skulle jag hinna blogga.
Chasing pavements
"I build myself up
and fly around in circles
waiting as my heart drops
and my back begins to tingle
finally could it be it
Or should I give up
Should I give up
or should I just keep chasing pavements
even if it leads nowhere
or would it be a waste
even if I knew my place
should I leave it there
or should I just keep chasing pavements
even if it leads nowhere"
Adele
Lovelyn på Liljeholmen
För övrigt beror de senaste dagarnas bloggtorka på att jag inte hunnit öppna laptopen. Jag har haft mycket på jobbet och flyttat. Först hjälpte jag M att flytta och sedan flyttade jag mig själv hem till Frun och hennes lillasyster på Liljeholmen. Nu är vi sambos igen. Förutom att vi knappt får plats med alla kläder och skor så känns det bra. Som gamla goda tider när vi bodde ihop i Malmö och levde glada singelliv. Varför ändrade vi det vinnande konceptet?
Rekommenderas inte
Varning! Gå inte på dejt direkt efter jobbet utan att äta något innan. I alla fall inte om ni bara ska dricka rosévin och äta fruktsallad sittandes på klippor på Långholmen.
Och sitt inte där så länge att du hinner dricka nästan en hel flaska vin och måste gå och kissa i berusat tillstånd. Då kan det vara svårt att bedöma hur nära skogsdungen är gångvägen och du riskerar att moona för alla som såklart går förbi just när du tömmer din överfulla blåsa.
Men är du hård i magen är den här typen av dejt jättebra, för det blir verkligen sprutt i tarmsystemet dagen efter. Å andra sidan vaknar du för sent och är vrålhungrig eftersom du inte orkade äta något när du kom hem och dessutom snoozade fyra gånger innan du orkade gå upp.
So, don´t try this at home kids.
Time out
I dag känns det faktiskt helt jävla onödigt att jobba. Allting är värdelöst vetande. Alla samtal är sega. Alla tecken är töntiga.
Och efter jobbet, då ska jag träna. Det känns som ett skämt tycker min kropp som bara vill lägga sig ner i vågrätt läge och sova fram till helgen.
Det enda jag ser fram emot i dag är att få tvätta. Och att mellan turerna ner till tvättstugan ligga i soffan och äta bigaråer. Kanske orkar jag städa toaletten också. Antagligen inte.
I morgon ska jag på dejt med Copywritern. Jag tänkte att vi skulle hitta på något och inte fika eller dricka alkohol. Inte bara i alla fall. Men det enda som jag kommit på hittills är bangolf. Kan man göra det på första dejten eller kommer jag att verka som en konstig människa då?
Eh...jag ramlade i trappan
Alltså...jag har blåmärken på rumpan. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är okej.
Heta dagar
Här har jag legat i dag. Grinda heter den lilla söta skärgårdsön där jag har solat och badat. Hett var det, men härligt.
Nu ska jag hoppa in i duschen, bege mig till förfest på en innergård och sedan förhoppningsvis till någon klubb runt Stureplan. Jag är på det humöret efter en lugn helg i Skåne och två kvällar på Söder tidigare i veckan. Nu vill jag dansa, flörta, kanske hångla och kanske till och med mer. Hett.
Den lilla rosa och guldskorna, sedan är jag het. Det är hett och värre lär det bli.
Lycklig av Lykke
Jag såg Anna Järvinen och Lykke Li på Mosebackes utomhus scen idag. Perfekt kväll för utekonsert. Ett glas rosé och solen i nacken. Gulliga girlsen och söta span.
Anna var okej men jag har svårt för henne. Ser lite plågad ut. Konstnärssjälig ut. Och låter lite för vän för att jag ska klara av det.
Men Lykke var fantastisk. Hon var bättre live än på skiva. Lite råare, lite roligare. Naturlig och ösig på scen. Allt från lugna ballader till bluesinfluenser och synttoner.
Den här låten, som jag verkligen gillar på skiva, var underbar på scen. Speciellt som hon inledde den med "Can I kick it?". Och vi svarade såklart "Yes, you can". Och sen gjorde hon det.
http://www.youtube.com/watch?v=ngd45o-M_M4
Anna var okej men jag har svårt för henne. Ser lite plågad ut. Konstnärssjälig ut. Och låter lite för vän för att jag ska klara av det.
Men Lykke var fantastisk. Hon var bättre live än på skiva. Lite råare, lite roligare. Naturlig och ösig på scen. Allt från lugna ballader till bluesinfluenser och synttoner.
Den här låten, som jag verkligen gillar på skiva, var underbar på scen. Speciellt som hon inledde den med "Can I kick it?". Och vi svarade såklart "Yes, you can". Och sen gjorde hon det.
http://www.youtube.com/watch?v=ngd45o-M_M4
Eh, alltså jag jobbar på en bank som inte är en bank
I går skulle jag till Nordea för att öppna ett plus-giro. Jag hade kollat på deras hemsida var jag kunde hitta ett kontor som var öppet till 18 och begav mig dit efter jobbet. Det började inte bra.
Det var varmt och jag hade mycket kläder på mig. Kontoret skulle ligga vid Hötorget. Jag hittade två men de var bara öppna till 16, och började svettas. Jag ringde Eniro som upplyste mig om att det fanns ett tredje kontor, på Hötorget Tunnelbaneplan.
Kontoret låg alltså där man går ner till t-banan och de hade inte ens en ordentlig skylt. Som värsta hemliga skummisbanken. Tio i sex stegade jag på lätta fötter in, och fram till en ung man i 20-års åldern.
Jag: Hej, jag vill öppna ett plus-giro.
Han: Det kan du inte göra här.
Jag: Men, är inte det här en Nordeabank?
Han: Ja, alltså, jo men vi har bara kassaservice.
Jag: Amenåh. På er hemsida stod det att ni var ett kontor. En riktig bank. (Suckade lite)
Han: Jooo, efter den 25 augusti är vi det. Vi ska bygga om.
Jag: Jahaja. Då kanske ni inte borde skriva på hemsidan att ni redan är en bank när ni inte är det. (Höjde rösten lite)
Han: Eh, nä det är kanske dumt.
Jag: Ja, det är det. Var finns en riktig bank då? (Något irriterad eftersom jag måste hitta ny bank dagen efter)
Han: Ja, alltså, det finns ingen som har öppet till sex. Alla har öppet till fyra.
Jag: Va? Varför då? (Ännu mer irriterad eftersom jag skulle bli tvungen att gå på arbetstid)
Han: Ja, eh det är sommartider.
Jag: Men vadå. Tror ni inte att folk behöver gå till banken på sommaren? Det finns faktiskt folk som jobbar på sommaren också! (Vilket kanske var en onödig upplysning eftersom han säkert var en sommarvikarie. Men nu var jag IRRITERAD)
Han: Ehh jo.
Jag: Ha. Var finns en riktig bank som har öppet till fyra vid Västerbroplan?
Han: Eeeeh, var ligger det?
Jag: Vid Västerbron.
Han: Västerbron....var är det?
Jag: Meh, det är bron från Hornstull över till Kungsholmen (jävligt irriterad med högt tonläge). Är det du eller jag som kommer från Skåne eller? (Avslutade med arga blicken under luggen. Om jag haft lugg alltså)
Han: He he. Är det nära Fridhemsplan?
Jag: (Suck). JA.
Då var han ändå tvungen att fråga sin kollega om de hade ett kontor vid Fridhemsplan. Det hade dom sa hon. Fast hon visste inte exakt var. På ett ungefär visste hon.
Jag: Jahaja. Då går jag väl till den riktiga banken som ligger någonstans i närheten av Fridhemsplan, innan klockan fyra imorgon och hoppas på att de kan hjälpa mig. TACK.
När jag efter det skulle ta t-banan hem till Frun var det stopp i trafiken. Senare fick jag höra att en person hade lagt sig på spåret och en t-baneförare hade kört över personen. Föraren hade inte ens bromsat in och personen dog.
För föraren trodde att personen var en skyltdocka. EN SKYLTDOCKA. Hur tänkte föraren?
"Åhnä, nu ligger det en skyltdocka på spåret IGEN. Skit samma. Jag kör över den med mitt tåg. Det känns säkert."
Men föraren kanske också var sommarvikarie. Och trodde att det brukar ligga skyltdockor drällandes på spåret.
I jämföelse med fejkbanksommarvikarien och tunnelbaneförarsommarvikarien tycker jag att jag gör ett sjukt bra jobb på mitt sommarvikariat.
Det var varmt och jag hade mycket kläder på mig. Kontoret skulle ligga vid Hötorget. Jag hittade två men de var bara öppna till 16, och började svettas. Jag ringde Eniro som upplyste mig om att det fanns ett tredje kontor, på Hötorget Tunnelbaneplan.
Kontoret låg alltså där man går ner till t-banan och de hade inte ens en ordentlig skylt. Som värsta hemliga skummisbanken. Tio i sex stegade jag på lätta fötter in, och fram till en ung man i 20-års åldern.
Jag: Hej, jag vill öppna ett plus-giro.
Han: Det kan du inte göra här.
Jag: Men, är inte det här en Nordeabank?
Han: Ja, alltså, jo men vi har bara kassaservice.
Jag: Amenåh. På er hemsida stod det att ni var ett kontor. En riktig bank. (Suckade lite)
Han: Jooo, efter den 25 augusti är vi det. Vi ska bygga om.
Jag: Jahaja. Då kanske ni inte borde skriva på hemsidan att ni redan är en bank när ni inte är det. (Höjde rösten lite)
Han: Eh, nä det är kanske dumt.
Jag: Ja, det är det. Var finns en riktig bank då? (Något irriterad eftersom jag måste hitta ny bank dagen efter)
Han: Ja, alltså, det finns ingen som har öppet till sex. Alla har öppet till fyra.
Jag: Va? Varför då? (Ännu mer irriterad eftersom jag skulle bli tvungen att gå på arbetstid)
Han: Ja, eh det är sommartider.
Jag: Men vadå. Tror ni inte att folk behöver gå till banken på sommaren? Det finns faktiskt folk som jobbar på sommaren också! (Vilket kanske var en onödig upplysning eftersom han säkert var en sommarvikarie. Men nu var jag IRRITERAD)
Han: Ehh jo.
Jag: Ha. Var finns en riktig bank som har öppet till fyra vid Västerbroplan?
Han: Eeeeh, var ligger det?
Jag: Vid Västerbron.
Han: Västerbron....var är det?
Jag: Meh, det är bron från Hornstull över till Kungsholmen (jävligt irriterad med högt tonläge). Är det du eller jag som kommer från Skåne eller? (Avslutade med arga blicken under luggen. Om jag haft lugg alltså)
Han: He he. Är det nära Fridhemsplan?
Jag: (Suck). JA.
Då var han ändå tvungen att fråga sin kollega om de hade ett kontor vid Fridhemsplan. Det hade dom sa hon. Fast hon visste inte exakt var. På ett ungefär visste hon.
Jag: Jahaja. Då går jag väl till den riktiga banken som ligger någonstans i närheten av Fridhemsplan, innan klockan fyra imorgon och hoppas på att de kan hjälpa mig. TACK.
När jag efter det skulle ta t-banan hem till Frun var det stopp i trafiken. Senare fick jag höra att en person hade lagt sig på spåret och en t-baneförare hade kört över personen. Föraren hade inte ens bromsat in och personen dog.
För föraren trodde att personen var en skyltdocka. EN SKYLTDOCKA. Hur tänkte föraren?
"Åhnä, nu ligger det en skyltdocka på spåret IGEN. Skit samma. Jag kör över den med mitt tåg. Det känns säkert."
Men föraren kanske också var sommarvikarie. Och trodde att det brukar ligga skyltdockor drällandes på spåret.
I jämföelse med fejkbanksommarvikarien och tunnelbaneförarsommarvikarien tycker jag att jag gör ett sjukt bra jobb på mitt sommarvikariat.
Vi byter snaps mot rom
Då var det bokat. Och betalt. Och e-biljetterna ligger i min inkorg som en påminnelse om att det här året både kommer att avslutas och påbörjas på bästa sätt.
7 december- 15 januari är jag och Frun i Nicaragua, Guatemala, Mexico och Honduras. Med genomresor i El Salvador och kanske Belize.
Vulkaner, indianer och gerillakrigare. Rom, strand och reggaeton. Fru, jag och heta män.
Jag tror fan inte att jag kan må bättre just nu.
Juli är singlarnas månad
På några veckor har tre av mina vänner blivit singlar. Och rötmånaden hade inte ens börjat då. Inte för att jag är glad över att de blivit singlar, men jag misstänker att det kan bli ett bra slut på den här sommaren.
Den här veckan ska jag: Gå på konsert med Anna Järvinen och Lykke Li imorgon och båttur till skärgården på lördag.
Nästa månad längtar jag efter: Sommarbio, utomhus i Tantolunden och 30-årsfesten i Malmö.
I vinter ser jag fram emot: 5 veckors rundresa i Nicaragua, Guatemala, Mexico och Honduras.
Den här veckan ska jag: Gå på konsert med Anna Järvinen och Lykke Li imorgon och båttur till skärgården på lördag.
Nästa månad längtar jag efter: Sommarbio, utomhus i Tantolunden och 30-årsfesten i Malmö.
I vinter ser jag fram emot: 5 veckors rundresa i Nicaragua, Guatemala, Mexico och Honduras.
